När argumenten står kraftlösa

Förra helgen åkte jag på en konferens tillsammans med fru, bror och svägerska. Vi var i Vänersborg. Konferensen innehöll seminarier, studier, samtal och sång med Bibeln som grund för samtliga aktiviteter. Under de senaste åren har jag läst lite apologetik (argument för/emot en viss trosuppfattning), men efter dagarna på konferensen känns det på något sätt sekundärt och argumenten för och emot förlorar sig kraft något när man dag efter dag får se hörselskadade slänga sina hörapparater, haltande går normalt och alla möjliga fel rättas till. Dessutom berättar några olika hur de varit med då döda fått liv igen. Allt händer av en och samma anledning, som ett resultat av bön till Gud om hjälp. Charlotte bad t ex för en kvinna vars knä blev helat. Jag och en annan tjej bad för en kille mitt på gatan vars skadade arm blev mycket bättre och han kunde börja använda den igen. Det finns väldigt goda logiska argument för att tro på Bibeln, men jag håller också med om att det ibland verkar mer som en enda stor saga. Dessa händelser som vi får vara med om ibland (detta är ej första gången) sätter dock all logik och argumentation i ett annat perspektiv och vår mänskliga logik kanske inte riktigt kan mäta sig med den värld vi lever i.

Jag drar tre slutsatser från dessa händerlser:

* Den Gud som Bibeln talar om finns!
* Han lyssnar när vi ber och bryr sig om oss!
* Han är mäktig nog att rätta till sådant som är skadat och sjukt i oss, både i kroppen och i själen. Han har t o m kraft att väcka döda till liv!

/Fredrik

Förvirrad - Handlingsförlamad - Proppmätt

Det är en märklig värld vi lever i, och ofta upplever jag att jag bor i det märkligaste landet av de alla. Jag blir inte riktigt klok på hur jag ska förhålla mig till min omvärld, mina medmänniskor, det samhälle som jag bor i och till mig själv. När jag ser hur världen ser ut så ställs jag inför ett val med två huvudsakliga vägar.

Antingen väljer jag att beröras och ta in det jag ser. Ta in hur människor på ena sidan vägen bor i ett stort hus, äter fin mat i överflöd, reser jorden runt, bygger ut ett redan tillräckligt hus, kör lyxiga bilar och listan kan göras lång över den lyx de lever i. Ändå räknar de sig inte som rika, eftersom grannen eller arbetskamraten är ännu värre. På andra sidan gatan sitter familjer som inte har mat på bordet. Som inte vet om de ska överleva ännu en dag. Som väntar på utvisning ur landet eller som lever utan tak över huvudet. Skulle vi byta gatan mot ett hav så blir kontrasterna ännu störe. När jag väljer att beröras av vad jag ser, då drabbas mitt hjärta av sorg och tårarna samlas innanför ögonlocken. Då får jag en klump i halsen och vill krypa ur mitt eget skinn.

Mitt andra val är att blunda, att möjligen ta en titt men inte beröras. Jag menar att det är att fly, men för att inte sänkas väljer jag ofta att se bort och förneka den värld jag ser. Jag flyr. Ofta befinner jag mig mitt i, förvirrad och ej förmögen att agera. Antingen väljer jag att beröras och då fylls jag av hopplöshet och orken flyr. Eller så förnekar jag och lever i min bubbla. Inget av fallen leder till handling, så förlamad går jag förvirringens väg i bön till den Gud jag tror är vårt enda hopp. En bön med ett bedrövat hjärta. Det som är värst är att det är en bön med ett proppmätt mage och jag inser; min bubbla är tyvärr intakt...  

På kärt återseende...

Tänkte kanske eventuellt göra ett försök till att börja blogga lite igen. Det var roligt och jag saknar att få skriva av mig och få lite kommentarer, det är givande för mig och förhoppningsvis för någon mer.

Jag är pappaledig men mycket är på G ändå (även om inte min chef kan förstå att jag gör något annat än att "sitta hemma hela dagarna"). I går kväll färdigställde frun och jag vårt första nummer som redaktörer för Pingstkyrkans medlemstidning Ankaret. Det har varit spännande och häftigt att se hur ett gäng texter och bilder blir en tidning med hjälp av en mycket duktig lay out-are. Trolleri på hög nivå!

Om än huvudet är trött
och ej kudden ännu mött
trots att ljuset tränger på
tror jag på en bra dag ändå!

/Froidi

It´s really the end of an era...

Hey! What´s going on?

I skolan förgylls (lägg märke till sarkasmens sköna doft) mina dagar av litteratursökningar och annat inte allt för adrenalinfyllt arbete---> vi skriver C-/examensuppsats nu och de närmsta två månaderna. En av dem kommer dock gå till något betydligt roligare vilket innehåller flytt, bröllop och en lyxkryssning i sydostasien. Sounds gooooood!

24 dagar kvar idag! "It´s getting closer" så att säga. Något som kanske skulle kunna vara bra att meddela i samband med det är att Charlie och jag har tänkt starta en gemensam blogg istället, nu när våra liv blir ett tänkte vi att varför inte låta bloggen bli en gemensam grej också. Den är faktiskt redan startad men endast ett inlägg är producerat "so far". Kanske blir lite mer nu när hon slutar och förberredelserna verkligen tar fart. Ni finner den iallafall på följande adress:

charlieofreddan.wordpress.com

C U THERE!!!