Kroniskt ?

Förkyld...Igen...För femte gången på 7 veckor...det känns jätteinspirerande att leva...livsglädjen sprudlar ut ur öronen och varje morgon flyger jag upp ur sängen, sugen och förväntansfull inför den nya dagen och vad den har at erbjuda. Fantasi? Just nu är det allt det är. Tyvärr. Var ganska längesen jag kände så. Glädje när jag vaknade. Livsglädje. Har jag rätt att klaga, som lever i en värld av överflöd och lyv? Läste i en undersökning att om alla människor i "västvärlden" skulle dela med sig av sitt överflöd till svältande, törstande, sjuka människor, skulle man kunna mätta hela jordens befolkning. Vår lyx kostar liv. Kanske fel uttryckt. Vår lyx skulle kunna rädda liv istället för att ge oss nödvändigheter som pizza, godis och alkohol, som givevis är extremt viktiga för människans överlevnad och lycka. Katrin Schulman var med i programmet Topform som sändes igår. Anna Skipper förbjöd henne att dricka alkohol under de 8 veckorna de skulle jobba ihop, varpå Katrin tyckte att det skulle bli de tråkigaste, mest tragiska veckorna i henns liv. Borde man kanske börja funder när man bygger sin lycka och sitt välbefinnande på alkohol. Jag hade iallafall gjort det. Vart vill jag komma? Jag vet inte. Har jag rätt att klaga? Jag har inget klart svar på den frågan. Ja och Nej. Men min klagan kommer inte göra att någon annan eller jag själv mår bättre, så jag ska göra mitt bästa för att försöka låt bli.

Slående likhet =)...

En vääääldigt rolig liten filmsnutt. Sian Welch & Wendy Ingraham kämpar ända in i mål i 1997:s version av Ironman Hawaii. Den är väldigt rolig i sig men nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta vart enda gång jag ser den. Anledningen är Wendy Ingraham, hon som kommer bakifrån och går om på slutet. Hennes stil i löpningen liknar väldigt mycket Martins efter vi hade sprungit 2,5 mil förra lördagen. Slående likt om du frågar mig. Kolla länken så får ni se vad ni har att vänta om ni springer långpass med Martin.

http://www.youtube.com/watch?v=MTn1v5TGK_w&feature=PlayList&p=17026704D6C8EF52&index=1

Bättre sent än i November...

5 veckor / 35 dagar / 2408000 sekunder. Det har gått ett tag men nu tar jag mig i nacken och lägger in ett inlägg. Livets / "karriärens" första triathlon är avverkat. Mycket roligt och motiverande för framtiden, även om det fanns krafter kvar på slutet. Var oväntat trött efter simningen och svor då på att mitt livs mening skulle vara att få ge igen på Chrille genom att få honom att börja spela Golf. På tal om golf så är jag kanske den första att representera en golfklubb, Trummenäs Golfklubb, i en triathlontävling. Jag hade iallafall mycket stöd från övriga klubbmedlemmar längs banan =). En mycket rolig upplevelse som förhoppningsvis ska kunna fyllas på med fler tävlingar och oförglömliga upplevelser.

...Förberedelser, tack pappa för att du vill vara en del av min 1 person stora CREW...

...Japp, det är jag den vite där. Det är tecken på att man är man nog att möta den kalla oceanen Östersjön utan våtdräckt...sen måste man ju ha något att skylla på eftersom jag inte var först upp direkt...

...men inte sist upp heller. Såg fram emot att få cykla...

...och det fick jag...här kommer jag tillbaka efter 2 mil på cykeln...

...löpningen var rolig. Här varvar jag halvvägs. Snart i mål...

...och där var jag i mål, tillsammans med den blivande golfspelaren...

Njuter av att kunna gå...

Det andra intensiva utbildningsdygnet i jakten på pappret som ger mig titeln "Diplomerad Idrottskaplan" är över. Med risk för att trampa någon på tårna presenterar jag denna bistra, något komiska sanning; Större delen av deltagarna i kursen är mer än dubbelt så gamla som jag. Kille som är näst yngst är 32. Visserligen längtar jag tillbaka till att vara barn ibland men i deras sällskap känner jag mer som spädbarn. De flesta med någon slags pastorstjänst i bagaget och med dubbelt så många dagar räknade på sin livsvandring är erfarenheterna och intresserna på väldigt olika nivåer. Samtidigt roligt för man lär sin mycket av de andra. Jag hade dock önskat att det fanns fler ungdomar (jag räknar mig fortfarande till den kategorin) som hade samma drömmar som jag.

En tanke med hösten är att jag ska kunna kalla mig konditionsidrottare / löpare / triathlet eller något liknande när julen står runt knuten. Därför är min tanke sådan att jag ska känna liknande Homer på bilden ovan om 13 dagar. Växjö Marathon går då av stapeln och tanken / mardrömmen är att jag ska stå där på startlinjen klockan 11.00. Har jag tränat tillräckligt? Självklart inte! Gör det att det känns ännu roligare? Ja! Känner lite att om jag hade vetat att jag klarar den distansen utan problem så hade det ju inte varit så roligt. Så det ska bli kul att möta den omtalade väggen en bit efter 3 mil. Det ska bli kul att bli körd till sjukhuset efter och amputera bort benen, och en bit av näsan (Michael Jackson is in the house!) efter att jag träffat väggen. Det blir roligt!

Uppdatering...

Vilken dåligt bloggare jag visade mig vara. Efter ett års utbildning helt utan motivation har jag äntligen funnit lite gnista och glädje i att förkovra mig. Just nu läser jag kursen Idrottscoaching vilket har visat sig vara ett mycket intressant studieobjekt. Jag drömmer mycket. En del saker är uppnåeliga och andra är det inte. Den som säger att man kan göra vad man vill bara man bestämmer sig är i mina drömmar överbevisade så länge en tidsmaskin inte finns att tillgå. Kul att jag har en besökare på min "blogg" iallafall, tack för stöde Chrille! Ska bli roligt med IM-vaka. Förra året satt jag ensam men nu får jag (Karlskrona sim)sällskap. Nu frågar jag mig, varför skriver jag blogg om inget läser den? Vet inte. Men om jag inte skriver så kommer ju ingen börja läsa heller så... På återseende!