På Aggas marker

Just hemkommen efter 1,17 dygn på Viebäcks folkhögskola, Aggas nuvarande hem. Kaplankursens tredje träff av fem var innehållsrikt då en va världens mest rutinerade och bästa kaplaner flugits från USA bara för att vara med på just detta kurstillfälle. Paul Kobylarz har varit kaplan vid tre OS, vid ett av dem som huvudkaplan. Det ska han även vara i Vancouver 2010. Det är dessutom han som har starta upp hela Sport For Life som ordnat kursen. Det är hans dröm som går i uppfyllelse, då denna kurs går av stapeln som den första av sin karaktär i hela världen. Jag är alltså med och skriver världshistoria. Kaplanskap innebär, enligt Sport For Lifes definition detta:

Stöd för hela människan

Kaplanskap är en form av mentorskap på kristen grund. Genom att fungera som personliga mentorer och teampastorer betjänar vi idrottare från hela världen inom olika sporter.
Vi finns med vid internationella evenemang som OS, VM och EM, men också i svenska idrottsföreningar och klubbar.
Med avstamp i Bibelns människosyn och levnadsprinciper kan vi vara ett stöd för dig som idrottsperson både i din andliga, personliga och idrottsliga utveckling.

Förhoppningsvis kan jag om några år också vara en del av ett liknande arbete där jag befinner mig där och då. Några drömmar har börjat ta form, vissa väldigt stora och andra som i dagsläget känns närmare och mer realistiska.

Helgen är slut

Denna helgen har varit annorlunda. Jag har varit hemma i Karlskrona. På fredagen en annorlunda ungdomsamling. På lördagen domen som jag väntat på. Det är dags att ändå på min livsstil, speciellt kostmässigt. Jag tycker inte det har varit katastrof innan men resultatet i helgens test visade inte det samma, så nu är det dags att fixa min sjuka kropp, som inte varit helt frisk sedan mitten av augusti. På lördag kväll var jag på min yngsta kusins dop i Gullabo. Det var också en upplevelse, som slutade med feber och illamående för min del. Söndagens öde var bestämt, vila och plugga. Chrille och Sara kom på besök och sen bar det var till m&m för tårta och äppelpaj på fars dag. Där träffade jag kusinerna som jag träffar alldeles för sällan nu men det är alltid lika roligt när man väl träffa dem. Sen bar det upp till Växjö igen och helgen avslutades liggande vaken långt in på natten och timmarna tillsammans med John Blund blev inte många.

Ikväll ska jag, Martin och Beppan på körövning inför julkonsert här i Växjö. Jag har knappt röst till att prata men ska med ändå och se om det är något jag vill vara en del av. Förhoppningsvis är jag frisk snart igen och kan börja träna utan att bli sjuk igen.

På återseende!

Ingen lyckad vecka för er läsare

Konstigt att alla gissade på samma alternativ förra veckan, särskilt eftersom svaret var FEL. Rätt svar var alternativ 4, 483 meter. Jag har också märkt en tendens att ni gärna gissa på alternativ 3. Majoriteten av gissningarna har alltid var där, och det rätta svaret endast 2 gånger av 5. Martin ville jag skulle citera följande: "Går man i andras fotspår kommer man aldrig först". Skulle vara kul att föra lite statistik över de som röstar och vem som har flest rätt och så där, men jag kan ju inte se vem som röstar vad tyvärr. Jag får fundera på en lösning på det. Lycka till i nästa veckas fråga, som förmodligen ger lite fördel till Chrille och Pappa.

Sluta springa?

I helgen New York Marathon dog 2 stycken människor medan de sprang. Är det farligt att springa så långa sträckor? Statistiken visar att under marathonlopp dör 1 av ca 60 000, så har man otur så. Följande historia publicerades som motargument:

In this year's marathon, a man was resuscitated on the 59th Street Bridge (he had no pulse and wasn’t breathing; a med team and ambulance were there in two minutes) and rushed to the hospital. He was having a heart attack. The man had angioplasty and will walk out of the hospital to someday run again! With thousands of medical volunteers and an ambulance system tuned to caring for our runners, response time, the greatest indicator for survival, was dramatic. Had he been sitting in his living room, he may not have made it.
In other words: Assuming you have all the appropriate pre-race health screening, running a marathon is safer than sitting in your living room. If you do your part, the marathon course may just be the safest place to be race day.

Kanske inte är så dumt att springa marathon ändå?

En bra dag...

Idag har varit en mycket innehållsrik och bra dag. Presidentval, studier, träning, föreläsning, barnledare, träning och mycket god mat. Mina senaste dagar har varit ganska fullbokade, vilket gör att jag varken hinner fundera så mycket eller få det lilla jag funderar på nerskrivet på bloggen.

Under min cykeltur idag så hoppade kedjan av. Det var lite jobbigt, det är första gången det händer mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, hade ingen aning om hur lätt det var att fixa. Men det gick väldigt lätt och jag kunde cykla vidare. Tänker att jag vill passa på att cykla så mycket som möjligt medan vädret och temperaturen tillåter det. Det börjar bli lite roligt. I början var det bara jobbigt. Det är det fortfarande men jag kan njuta lite mer av det, vilket känns bra. Avslutningsvis vill jag citera USA:s näste president; "Yes, we can!"