För närvarande håller jag på med min B-uppsats. Som grund har jag gjort fem intervjuer varav två med ganska roliga personer. Den första var Peter Kuno Johansson, uppväxt i Nättraby, född 1955, vilket gör att pappa och han "känner" varandra. För övrigt har han spelat med Öster i europacupen på Nou Camp, Barcelonas hemmaarena vilket är en dröm för många. Ända satt han ödmjukt och berättade och råkade bara nämna det i förbifarten, inget skryt. Han jämförde det med att spela i div 3 och gå in inför 50 personer. Det är precis samma sak sa han, glädjen i att vara ett lag och spela fotboll är densamma vart man än är.
Idag gjorde jag en intervju med Janne Bengtsson, f d förbundskapten för u-, j-, och seniorlandslag i friidrott. På samma sätt när jag frågade om hans bakgrunds så nämde han det inte ens. Det var inte relevant och det var inte vem han var. Återigen blev jag imponerad över hur någon som tränat Carolina Kluft och ett antal andra världsidrottare inte ens nämner det när man frågar om hans bakgrund. Jag vet ju vem jag har framför mig, men blir ändå inte det minsta nervös för jag har fel bild av vem han är. Han är inte friidrottstränare för världens bästa friidrottare. Han är familjerfar som jobbar med ungdomar som gör det roliste de vet och det roligaste han vet. Han är varken mer eller mindre än jag eller någon annan för den delen. Det har varit skönt att möta den ödmjukheten när man själv vet vem man har o göra med. Vem är jag att ta upp deras värdefulla tid? Svaret: Jag är en människa, precis som de.
01 juni, 2009
30 maj, 2009
on a run...
Jag skrev i förra inlägget att man ska inte skriva något om man inte har något att skriva. Samtidigt så följer jag några bloggar och tycker alltid det är roligt att läsa vad de skriver och vad som händer i deras liv. Jag tycker också det är tråkigt när de inte har skrivit något på länge. Kanske är det någon som tänker lika dant. Kanske är det någon som bryr sig om vad jag gör och tänker på, även om jag inte sprungit jorden runt eller bestigit Mount Everest eller upptäckt botemedlet för aids eller något av de andra projekten jag står i för tillfället (In your dreams Fredrik). Någon kanske bryr sig om vad som händer i mitt vardagliga liv, och om de inte bryr sig så behöver de inte läsa. Om jag inte har något att skriva får jag väl alltså se till att ha något att skriva. Igår var en relativt aktiv dag ur mitt perspektiv iallafall. Jag tänker därför berätta lite om den.
Den började med att klockan ringde 7.00. Snooza (hur stavas det? är alltid så trött på morgonen när man läser det på telefonen så har aldrig reflekterat över stavningen). Stiga upp, plugga en stund för att sedan bli hungrig och det ena ledde till det andra så jag åt frukost. Sen plugga fram till lunch. Äta och sen efter en stund ut och springa. Tog med lite vattten och russin för kände på mig att något dumt var på G. Så jag började springa, och slutade inte förrän två timmar senare. Var väldigt härligt. Sprang i fin lövskog i Bokhultet till en början sen kom jag nån annanstans, vet inte riktigt vart. Men det var det som var så härligt. Jag behöver inte vara rädd för att springa vilse eller ta en stoooor omväg. Jag behöver inte vara rädd att rundan ska bli för lång för jag vet att så länge jag håller mig inom Växjö kommun så kommer jag alltid ta mig hem. Det är skönt att ha den friheten och inte behöva känna till varje stig jag springer på. Jag springer här och nu för att det är härligt utan att tänka på vart mitt nästa steg tar vägen. Det är lite av det som är tjusningen i löpningen för mig, friheten att mina steg inte har en bestämd väg som någon annan bryr sig om. Jag är fri och mina fötter för mig dit de för mig. Det är härligt. Sen har jag börjat ha musik i öronen vilket också hjälper. Kör lovsångsmusik för tänker att HAN hjälper mig lite extra på vägen då =). Nej, men det är härligt med lite PA (="personlig andakt" för alla utan Agga som är väl familjär med det uttrycket då hon haft det de senaste 200 dagarna=). Är väl något bibelord som är så där också, "I run by your commands" eller något sånt, känns lite så. Men som sagt, det blev en ganska bra runda. Blev lite konfunderad när jag möttes av åsynen nedan. Började ju fundera på om jag befann mig i ett land där flod och ebb är väldigt påtaglig (=GBT).
Men sen insåg jag att min runda inte var fullt så lång, då jag såg denna skylten. Jag befann mig alltså inte Storbrittanien utan hade bara sprungit runt 40 mil.
Iallafall, kom hem och traskade runt lite på campus för var varmt och skönt. Ekonomerna spelade såpbandy så tittade lite på dem innan jag träffade på Beppan och pratade lite innan jag gick in och njöt av den upptinade (och stekta, ingen sushi här) laxen tillsammans med någon ihoprörd rotfruktssallad. Efterrätt såklart, björnbär med mjölk. Sen lite vila och TV-tittande (Giro de´Italia så fortfarande lite halvaktivt=), går ju inte så bra för svenskarna längre för övrigt, de skyller på värmen. Funkar alltid när man är nordbor). Sen bar det av till beachplanerna för att vara med och hjälpa till på en plojtunering med UBK (Ullriksbergskyrkan för alla sekulariserade (jag har inte gått bibelskola) och icke växjöbor). Det blev även deltagande i plojtuneringen tillsammans med Martin. Det ena ledde till det andra och fyra matcher senare så stod vi och gav segerintervju i microfonen. Efter de blev det natt-ute-bio. De slog upp projektor och duk och där satt vi och huttrade i våra filtar fram till halv 1, och kollade på "end of the spear". Det var en trevlig och ny upplevelse. Sedan cyklade jag hem och kom hem kvart i ett för en varm dusch och lite risgrynsgröt. Sen var det läggdags.
Idag ska Tott och jag åka hem och fira lillasysters 20-årsdag. Känner mig gammal när jag sätter lilla och 20 i samma mening. Snart är det min tur. Men å andra sidan, man blir ju bara en dag äldre den dagen också, precis som alla andra dagar.
Den började med att klockan ringde 7.00. Snooza (hur stavas det? är alltid så trött på morgonen när man läser det på telefonen så har aldrig reflekterat över stavningen). Stiga upp, plugga en stund för att sedan bli hungrig och det ena ledde till det andra så jag åt frukost. Sen plugga fram till lunch. Äta och sen efter en stund ut och springa. Tog med lite vattten och russin för kände på mig att något dumt var på G. Så jag började springa, och slutade inte förrän två timmar senare. Var väldigt härligt. Sprang i fin lövskog i Bokhultet till en början sen kom jag nån annanstans, vet inte riktigt vart. Men det var det som var så härligt. Jag behöver inte vara rädd för att springa vilse eller ta en stoooor omväg. Jag behöver inte vara rädd att rundan ska bli för lång för jag vet att så länge jag håller mig inom Växjö kommun så kommer jag alltid ta mig hem. Det är skönt att ha den friheten och inte behöva känna till varje stig jag springer på. Jag springer här och nu för att det är härligt utan att tänka på vart mitt nästa steg tar vägen. Det är lite av det som är tjusningen i löpningen för mig, friheten att mina steg inte har en bestämd väg som någon annan bryr sig om. Jag är fri och mina fötter för mig dit de för mig. Det är härligt. Sen har jag börjat ha musik i öronen vilket också hjälper. Kör lovsångsmusik för tänker att HAN hjälper mig lite extra på vägen då =). Nej, men det är härligt med lite PA (="personlig andakt" för alla utan Agga som är väl familjär med det uttrycket då hon haft det de senaste 200 dagarna=). Är väl något bibelord som är så där också, "I run by your commands" eller något sånt, känns lite så. Men som sagt, det blev en ganska bra runda. Blev lite konfunderad när jag möttes av åsynen nedan. Började ju fundera på om jag befann mig i ett land där flod och ebb är väldigt påtaglig (=GBT).
Men sen insåg jag att min runda inte var fullt så lång, då jag såg denna skylten. Jag befann mig alltså inte Storbrittanien utan hade bara sprungit runt 40 mil.
Iallafall, kom hem och traskade runt lite på campus för var varmt och skönt. Ekonomerna spelade såpbandy så tittade lite på dem innan jag träffade på Beppan och pratade lite innan jag gick in och njöt av den upptinade (och stekta, ingen sushi här) laxen tillsammans med någon ihoprörd rotfruktssallad. Efterrätt såklart, björnbär med mjölk. Sen lite vila och TV-tittande (Giro de´Italia så fortfarande lite halvaktivt=), går ju inte så bra för svenskarna längre för övrigt, de skyller på värmen. Funkar alltid när man är nordbor). Sen bar det av till beachplanerna för att vara med och hjälpa till på en plojtunering med UBK (Ullriksbergskyrkan för alla sekulariserade (jag har inte gått bibelskola) och icke växjöbor). Det blev även deltagande i plojtuneringen tillsammans med Martin. Det ena ledde till det andra och fyra matcher senare så stod vi och gav segerintervju i microfonen. Efter de blev det natt-ute-bio. De slog upp projektor och duk och där satt vi och huttrade i våra filtar fram till halv 1, och kollade på "end of the spear". Det var en trevlig och ny upplevelse. Sedan cyklade jag hem och kom hem kvart i ett för en varm dusch och lite risgrynsgröt. Sen var det läggdags.
Idag ska Tott och jag åka hem och fira lillasysters 20-årsdag. Känner mig gammal när jag sätter lilla och 20 i samma mening. Snart är det min tur. Men å andra sidan, man blir ju bara en dag äldre den dagen också, precis som alla andra dagar.
23 april, 2009
Om man inte har något att skriva...
...ska man inte skriva alls...så sa en man på radion häromdagen. Han var pensionerad journalist och hade bland annat följt Palme-utredningen, skrivit om Estonia och tsunamin i Thailand. Idag bloggar han och skriver inte något om det inte finns något att skriva. Jag stämmer in, och därför har inte heller jag skrivit så mycket på sistonde. Livet flyter bara på som vanligt, med några små dataljer som undantag. Låt mig därför redogöra lite kort för nyheterna i det vardagliga livet i Sverige mest expansiva stad.
Våren har börjat och just nu känns det som att sommaren står för knuten. Det har resulterat i att racern har gjorts i ordning och invigts för året. Förhoppningsvis ska det blir några sköna dagar längs vägarna kring Växjö. I skolan laddar jag för B-uppsats med en metodkurs och endel tråkiga uppgifter.
Charlotte kommer på besök igen imorgon, och stannar förmodligen ungefär en vecka. Det blir roligt och efter endel plugg ska vi se vad vi kan hitta på för roliga äventyr. Därför tänker jag mig att jag ska försöka få lite gjort ikväll så jag inte är så upptagen med det i helgen.
Vad ska jag skriva om? Jag funderar inte på så mycket, det händer inte så mycket speciella saker...så...därför skriver jag inte mer...
Kvinnorna är arga för att de bara har 85 % av männens lön...men de har ju sin egen också!
Våren har börjat och just nu känns det som att sommaren står för knuten. Det har resulterat i att racern har gjorts i ordning och invigts för året. Förhoppningsvis ska det blir några sköna dagar längs vägarna kring Växjö. I skolan laddar jag för B-uppsats med en metodkurs och endel tråkiga uppgifter.
Charlotte kommer på besök igen imorgon, och stannar förmodligen ungefär en vecka. Det blir roligt och efter endel plugg ska vi se vad vi kan hitta på för roliga äventyr. Därför tänker jag mig att jag ska försöka få lite gjort ikväll så jag inte är så upptagen med det i helgen.
Vad ska jag skriva om? Jag funderar inte på så mycket, det händer inte så mycket speciella saker...så...därför skriver jag inte mer...
Kvinnorna är arga för att de bara har 85 % av männens lön...men de har ju sin egen också!
19 april, 2009
Längesen...
Längesen jag skrev här nu. Dagarna har varit fullaspäckade, av både det ena och det andra. Tiden där emellan har jag spenderat tillsammans med Charlotte, som kom på besök förra måndagen, en mycket trevlig överaskning. Blandat med plugg och övning inför påskdrama har vi hunnit med lite olika saker och haft några mycket bra dagar tillsammans. Sorligt att man ska behöva åka ifrån varandra hela tiden.
Hippie och Totte har flyttat till Växjö och i takt med att värmen börjar infinna sig har de fått mer och mer energi och kräver allt mer uppmärksamhet och sällskap. Men det är samtidigt roligt att se dem glada och spralliga då de ofta spenderar mycket tid tillsammans med John Blund i vanliga fall.
Nu är det dags för ett skådespel i taktens tecken. På återseende!
Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.
Sally Santesson
Hippie och Totte har flyttat till Växjö och i takt med att värmen börjar infinna sig har de fått mer och mer energi och kräver allt mer uppmärksamhet och sällskap. Men det är samtidigt roligt att se dem glada och spralliga då de ofta spenderar mycket tid tillsammans med John Blund i vanliga fall.
Nu är det dags för ett skådespel i taktens tecken. På återseende!
Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.
Sally Santesson
05 april, 2009
Åter i Växjö
Efter drygt en vecka i Jämtland är jag åter kommen till Växjö. Senaste veckan har varit underbar och mycket innehållsrik. Jag har testat på lite nya saker t ex telemark, turskidor (klättrade upp på en topp på ca 950 meter), långfärdsskridskor och grottkrypning i Ristafallet. Men det roligaste var ändå att träffa Charlotte, efter hennes två månader i Tanzania. Det spelar ingen roll hur längesen det var sen vi träffades sista gången, när vi träffas är det alltid underbart roligt och innehållsrikt. Det var också roligt att pröva på folkhögskolelivet lite grann och min syn på detta fenomen, samt kallare bredgrader, har blivit mycket mer positiv tack vare denna resan.
Väl hemma känns allt lite tomt. Från att ha människor runt sig hela tiden till en väldig tomhet med lite feber så frågar man sig vad man gör här egentligen. Men imorgon börjar skolan och det blir roligt att återse klassen efter två veckor utan varandra. Man är så van vid att träffas ofta vilket gör att man saknar det lite när man inte ses.
Väl hemma känns allt lite tomt. Från att ha människor runt sig hela tiden till en väldig tomhet med lite feber så frågar man sig vad man gör här egentligen. Men imorgon börjar skolan och det blir roligt att återse klassen efter två veckor utan varandra. Man är så van vid att träffas ofta vilket gör att man saknar det lite när man inte ses.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)