Simning i skymning...

Kom precis tillbaka från en kvällstur i Trummen, alltså en simtur. Var ju tvungen att titta klart på fotbollen (4-0 till Sverige) och eftersnack (Vilket är det roligaste) innan jag kunde ge mig ut. Innan jag stack ut tittade jag på en film med de två på bilden ovan (som jag även länkar till på bloggen), TEAM HOYT. Räcker med att titta en gång på filmen så är man motiverad till det mesta sen =).

Jag har simmat några gånger i Trummen senaste veckan och det är nästa alltid någon som stannar och pratar lite om denna konstiga händelse att någon går i och simmar när det är så kallt. Får alltid ett trevlig samtal, ibland kort och ibland lite längre. Det som är så bra är att de frågar först vad jag håller på med och om jag tränar inför något särskilt o s v. Sen frågar jag vad de sysslar med, vad hunden heter eller hur fisket går beroende på vem jag pratar med. Så senaste veckan har jag nog hört fyra olika människor berätta lite ur sin vardag och det som intresserar dem, vilket är jätteroligt.

Ikväll var det två fiskare som satt på stranden där jag brukar gå i. Jag hälsade när jag parkerade cykeln och de undrade om jag verkligen skulle i och simma. Ja, sa jag och frågade var jag var minst ivägen för deras fiske. Sedan simmade jag en runda och när jag kom tillbaka så pratade vi en liten stund. Först om simning och mig och sen om fiske och dem. De var trevliga men lite försynta så jag fick vara lite framfusig för att få ur dem något men det var roligt. Blir samtidigt lite förvånad över mig själv som för 5 år sedan hade valt ett helt annat ställe att gå i på ifall det hade varit någon där. Nu tänker jag tvärt om: Va roligt! Det är roligt =).

Som en hund i koppel...

Var ute och cyklade igår kväll och körde på en cykelbana. Lite längre fram gick två tjejer, en av dem med en fin, till synes ganska ung, Golden. Jag såg att de både tjejerna uppmärksammade cyklisten som kom farande och de gick åt varsitt håll, var på jag skulle köra mitt emellan. Det som hände precis när jag skulle passera var att hunden sprang ut framför mig. Hon med hunden hade ingen som helst koll utan tittade bara på sin kompis och jag fick tvärbromsa för att undvika krock. Det gick bra, och efter att hon skällt lite på hunden gick de vidare och jag cyklade åt motsatt håll. Händelsen dröjde sig kvar i min tanke, och jag kom på att jag blev irriterad på tjejen som inte hade kontroll på sin hund, trots att den litade på att hon hade det, eftersom hon höll i kopplet. Tänkte att om hunden slitit sig lös eller rymt, då kunde jag kanske blivit lite arg på hunden, även om det också i grund och botten kanske hade varit tjejens fel. Mina tankar stannade (som vanligt) inte där, utan jag började funderar lite.

Om jag är hunden för en stund, och Gud är tjejen. Om jag låter mig kopplas och går på promenad med Gud, då litar jag på, precis som hunden litade på tjejen, att Gud har kontroll och att Han ser det jag kanske inte tänker på eller förstår. Han ser cyklisten som kommer farande och han ser till att hunden (jag) inte kommer till skada. Men om jag rymmer eller sliter mig loss från Gud och inte går tillsammans med min Husse, då har jag heller ingen som skyddar mig på mig väg, och jag vet heller inte att jag får hjälp av någon som vet vilken väg som leder vart och vad konsekvenserna av mina val blir, precis som hunden. Precis som människan ser och förstår och vet mer än hunden, så vet Gud mer än mig.

Om jag fortsätter mina liknelser mellan hunden och människan. Den 4:e juni (precis innan håret försvann) så var vi ute och gick med Totte. Någon slängde en smällare som smälde av precis bredvid oss. Totte som var lös (utan koppel) kutade iväg i chock och sprang hemmåt, men kunde självklart inte komma in eftersom han inte hade någon nyckel (Bland annat). Hade han istället haft koppel, så hade han istället mött en tröstande och trygg famn. Lika dant kan det vara med oss. Ibland kanske det smäller och vi blir rädda, men går vi i Guds koppel (låter som man är slav men det är inte så jag menar) så har vi alltid en trygg famn där vi kan få tröst. Annars kanske vi springer "hemmåt" men kommer inte för vi har ingen nyckel. Vännerna, familjen och pengarna kanske sviker, men det gör ju inte Gud. Precis som inte vi hade svikit Totte den där kvällen.

Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Psalm 23

Tävlingskläder...

...fick igår ett paket på posten från CA, USA. Jag visste ju vad det var och det var följande:


Tävlingskläder från Multisport Ministries, en kristen triathlonklubb i USA som både jag och Chrille har gått med i (förövrigt har jag dina kläder också Chrille). Grymt snygga om du frågar mig och häftigt att springa med bibelord på tröjan och med Lance Armstrongs organisation Livestrong på byxorna. Grymt coolt och linnet är väldigt litet så man ser typ magen men det vet ju alla triathleter att det är så det ska vara =).

B-uppsats

För närvarande håller jag på med min B-uppsats. Som grund har jag gjort fem intervjuer varav två med ganska roliga personer. Den första var Peter Kuno Johansson, uppväxt i Nättraby, född 1955, vilket gör att pappa och han "känner" varandra. För övrigt har han spelat med Öster i europacupen på Nou Camp, Barcelonas hemmaarena vilket är en dröm för många. Ända satt han ödmjukt och berättade och råkade bara nämna det i förbifarten, inget skryt. Han jämförde det med att spela i div 3 och gå in inför 50 personer. Det är precis samma sak sa han, glädjen i att vara ett lag och spela fotboll är densamma vart man än är.

Idag gjorde jag en intervju med Janne Bengtsson, f d förbundskapten för u-, j-, och seniorlandslag i friidrott. På samma sätt när jag frågade om hans bakgrunds så nämde han det inte ens. Det var inte relevant och det var inte vem han var. Återigen blev jag imponerad över hur någon som tränat Carolina Kluft och ett antal andra världsidrottare inte ens nämner det när man frågar om hans bakgrund. Jag vet ju vem jag har framför mig, men blir ändå inte det minsta nervös för jag har fel bild av vem han är. Han är inte friidrottstränare för världens bästa friidrottare. Han är familjerfar som jobbar med ungdomar som gör det roliste de vet och det roligaste han vet. Han är varken mer eller mindre än jag eller någon annan för den delen. Det har varit skönt att möta den ödmjukheten när man själv vet vem man har o göra med. Vem är jag att ta upp deras värdefulla tid? Svaret: Jag är en människa, precis som de.

on a run...

Jag skrev i förra inlägget att man ska inte skriva något om man inte har något att skriva. Samtidigt så följer jag några bloggar och tycker alltid det är roligt att läsa vad de skriver och vad som händer i deras liv. Jag tycker också det är tråkigt när de inte har skrivit något på länge. Kanske är det någon som tänker lika dant. Kanske är det någon som bryr sig om vad jag gör och tänker på, även om jag inte sprungit jorden runt eller bestigit Mount Everest eller upptäckt botemedlet för aids eller något av de andra projekten jag står i för tillfället (In your dreams Fredrik). Någon kanske bryr sig om vad som händer i mitt vardagliga liv, och om de inte bryr sig så behöver de inte läsa. Om jag inte har något att skriva får jag väl alltså se till att ha något att skriva. Igår var en relativt aktiv dag ur mitt perspektiv iallafall. Jag tänker därför berätta lite om den.

Den började med att klockan ringde 7.00. Snooza (hur stavas det? är alltid så trött på morgonen när man läser det på telefonen så har aldrig reflekterat över stavningen). Stiga upp, plugga en stund för att sedan bli hungrig och det ena ledde till det andra så jag åt frukost. Sen plugga fram till lunch. Äta och sen efter en stund ut och springa. Tog med lite vattten och russin för kände på mig att något dumt var på G. Så jag började springa, och slutade inte förrän två timmar senare. Var väldigt härligt. Sprang i fin lövskog i Bokhultet till en början sen kom jag nån annanstans, vet inte riktigt vart. Men det var det som var så härligt. Jag behöver inte vara rädd för att springa vilse eller ta en stoooor omväg. Jag behöver inte vara rädd att rundan ska bli för lång för jag vet att så länge jag håller mig inom Växjö kommun så kommer jag alltid ta mig hem. Det är skönt att ha den friheten och inte behöva känna till varje stig jag springer på. Jag springer här och nu för att det är härligt utan att tänka på vart mitt nästa steg tar vägen. Det är lite av det som är tjusningen i löpningen för mig, friheten att mina steg inte har en bestämd väg som någon annan bryr sig om. Jag är fri och mina fötter för mig dit de för mig. Det är härligt. Sen har jag börjat ha musik i öronen vilket också hjälper. Kör lovsångsmusik för tänker att HAN hjälper mig lite extra på vägen då =). Nej, men det är härligt med lite PA (="personlig andakt" för alla utan Agga som är väl familjär med det uttrycket då hon haft det de senaste 200 dagarna=). Är väl något bibelord som är så där också, "I run by your commands" eller något sånt, känns lite så. Men som sagt, det blev en ganska bra runda. Blev lite konfunderad när jag möttes av åsynen nedan. Började ju fundera på om jag befann mig i ett land där flod och ebb är väldigt påtaglig (=GBT).



Men sen insåg jag att min runda inte var fullt så lång, då jag såg denna skylten. Jag befann mig alltså inte Storbrittanien utan hade bara sprungit runt 40 mil.


Iallafall, kom hem och traskade runt lite på campus för var varmt och skönt. Ekonomerna spelade såpbandy så tittade lite på dem innan jag träffade på Beppan och pratade lite innan jag gick in och njöt av den upptinade (och stekta, ingen sushi här) laxen tillsammans med någon ihoprörd rotfruktssallad. Efterrätt såklart, björnbär med mjölk. Sen lite vila och TV-tittande (Giro de´Italia så fortfarande lite halvaktivt=), går ju inte så bra för svenskarna längre för övrigt, de skyller på värmen. Funkar alltid när man är nordbor). Sen bar det av till beachplanerna för att vara med och hjälpa till på en plojtunering med UBK (Ullriksbergskyrkan för alla sekulariserade (jag har inte gått bibelskola) och icke växjöbor). Det blev även deltagande i plojtuneringen tillsammans med Martin. Det ena ledde till det andra och fyra matcher senare så stod vi och gav segerintervju i microfonen. Efter de blev det natt-ute-bio. De slog upp projektor och duk och där satt vi och huttrade i våra filtar fram till halv 1, och kollade på "end of the spear". Det var en trevlig och ny upplevelse. Sedan cyklade jag hem och kom hem kvart i ett för en varm dusch och lite risgrynsgröt. Sen var det läggdags.

Idag ska Tott och jag åka hem och fira lillasysters 20-årsdag. Känner mig gammal när jag sätter lilla och 20 i samma mening. Snart är det min tur. Men å andra sidan, man blir ju bara en dag äldre den dagen också, precis som alla andra dagar.