Roliga kommentarer om löpning

"The only reason I would take up jogging is so that I could hear heavy breathing again."

"If you start to feel good during an ultra, don't worry, you will get over it."

“Why couldn't Pheidippides have died at mile 20?"

"Running is an unnatural act, except from enemies or to the bathroom."

"Yes I am: 1. Crazy 2. In pain 3. Paying to do this"

"I don't think jogging is healthy, especially morning jogging. If morning joggers knew how tempting they looked to morning motorists, they would stay home and do sit-ups."

"I over train! So, I can over eat!!"

"In my mind I'm a Kenyan. In my legs, I'm a chubby white guy."

"I was passing trees and rocks like they were standing still"

"Truth is, you can always run farther. Sometimes the truth hurts."

"Any idiot can run a marathon, it takes a special idiot to run an ultra"

"Don't bother looking back; there's no one behind you."

"Running may not make you live longer but it sure feels like it."

"The only sport where the participants pay and the spectators get in for free!"

Får väl ha med mig några av de här på lördag när jag plågas som bäst...

1/2 IM i Sövde

Detta inlägget skulle kunna likna många andras, där resultat och känslor under loppets gång redovisas i ett försök att förmedla lite av tävlingens innehåll. Jag vill göra något annat, så tänkte jag under tävlingen i Söndags. Jag simmade, cyklade och sprang där och funderade då och då på vad jag skulle skriva. Hur skulle jag beskriva detta äventyr och denna fantastiska upplevelse på ett lite annorlunda sätt. Det gjorde att jag försökte se loppet ur ett annat perspektiv. Följande tankar fanns i huvudet och de har tagit lite tid att formulera i ett inlägg här men nu kommer de. Kanske ska säga redan nu att mina tankar "riktar" sig till kristna människor vilket de flesta som läser min blogg "råkar" vara, men andra får gärna också läsa men, då vet ni.

En stor grupp människor samlas en söndag förmiddag klockan 10. Låter det bekant? De är där av en och samma anledning. Ringer det en klocka? Givetivs talar jag om Sövde Triathlon, vad trodde du? Samtidigt finns det stora likheter med våra kristna "ritualer"; gudstjänster. Detta var en av mina tankar under söndagens lopp. Jag stod på stranden och tanken slog mig, vi är alla här av samma anledning och det gör att vi har något gemensamt, något som gör att vi på sätt och vis hör samman. Under de närmsta 5 h och 41 min (nu fick du reda på min tid) fick jag uppleva denna gemenskap med de likasinnade, vi som hade något gemensamt och det var underbart. Jag tävlade för KSS (Karlskrona simsällskap; tävlar man för en simklubb tycker man ju att simningen borde vara en stark sida men när jag efter 45 minuter staplade ur vattnet så hade jag klarat av min akilleshäl)så kände jag givetvis en extra samhörighet med mina lagkamrater då vi hejade på varandra; för att tala i kristna termer så skulle jag kalla dem för min cellgrupp. Jag ska vara ärlig; jag kände mer samhörighet och gemenskap med mina medtävlande i söndags än vad jag brukar gör med mina medtävlande i församlingen på söndagarna...tyvärr.

Jag fortsatte mina tankar. När vi stod där på stranden någon minut innan tio låg en spänning i luften, alla stod med förväntningar och tro på att idag är nog dagen. Var finns den när man kommer till kyrkan på söndagarna? Vi kom dit nästan två timmar innan och började förberreda och när en timme återstod till start så var alla där och förberedde sig inför det som väntade. Man värmde upp, man la fram sina grejer, man gick igenom loppet och växlingarna mentalt o s v, allt med stora förväntningar och förhoppningar. Ser vi detta före en gudstjänst? Eller kommer man som vi nästan alltid gör; stressade, 10 minuter för sent och utan förväntningar på vad Gud ska göra idag? Dessutom kom alla till Sövde för att vi älskade att vara där, det är vår dröm och vår längtan att vara där. Vi kom dit med en glädje och kärlek till det vi skulle göra och i det bildades en väldig samhörighet, vi hörde samman. Är det så i församlingen? Är vi där för att vi älskar och är vi där med samma motiv?

Under loppet hamnade jag och alla andra då och då i svackor då det gick extra tungt. Slutade vi simma för att vi fick en kallsup? Slutade vi cykla när vinden och lutningen var mot oss när vi cyklat i nästan 3 h och 2 min? Slutade vi springa när vi fick blåsor på fötterna och ont i knäna? NEJ! Slutar vi be när vi blir lite trötta? Slutar vi lyssna på predikan när pastorn inte var så rolig längre? Struntar vi i att be för varandra för att man inte känner för det idag? Jag ställer frågorna, men vet inte svaret som gäller just för dig. Jag vet hur det är för mig och där svaret allt för ofta JA!

Slutligen vill jag också dela en tanke kring omtanke om de svaga. Under loppets gång fick man höra hejarop, dels från publik men också från medtävlande. Det var så fint och jag fick också dela ut hejarop till den som hade ett varv kvar när jag sprang i mål efter 1 h och 47 min löpning. I de jobbiga stunderna kanske jag bara höjde min blick för en sekund för att möta min medtävlandes blick och man såg att han eller hon bar på samma börda så lättades min lite grann. Vi bar varandra för att vi delade vår svaghet i precis det ögonblicket. Och om jag kände mig stark för tillfället så pressade jag fram ett "kom igen" eller "bra jobbat". Det kändes rätt och viktigt och det var en stor glädje i att få och ge uppmuntran och hejarop till varandra. Jag önskar att det skulle finnas mer av det i min församling. Att man vågar dela sin svaghet, för det finns andra som delar dina bördor. Och det finns också de som orkar uppmuntra och ge dig stöd just då. På nästa varv kanske det är du som hejar på dem, vem vet?

Att flera hundra människor kommer samman, med EN gemensam stor passion, förväntan och kärlek, det är något underbart. Förhoppningsvis får vi se mer av det även i andra sammanhang! Dessa fina detaljer gjorde att söndagens 1/2 IM var en av de bästa upplevelserna i mitt liv hittills, samtidigt som det gav mycket för en tänkare som jag. Jag rekomenderar alla till att pröva. (Trummenäs 30/8 - Sprintdistans - Välkommen=)

Allt förmår jag genom HONOM som ger mig kraft! - Fil 4:13

Simning i skymning...

Kom precis tillbaka från en kvällstur i Trummen, alltså en simtur. Var ju tvungen att titta klart på fotbollen (4-0 till Sverige) och eftersnack (Vilket är det roligaste) innan jag kunde ge mig ut. Innan jag stack ut tittade jag på en film med de två på bilden ovan (som jag även länkar till på bloggen), TEAM HOYT. Räcker med att titta en gång på filmen så är man motiverad till det mesta sen =).

Jag har simmat några gånger i Trummen senaste veckan och det är nästa alltid någon som stannar och pratar lite om denna konstiga händelse att någon går i och simmar när det är så kallt. Får alltid ett trevlig samtal, ibland kort och ibland lite längre. Det som är så bra är att de frågar först vad jag håller på med och om jag tränar inför något särskilt o s v. Sen frågar jag vad de sysslar med, vad hunden heter eller hur fisket går beroende på vem jag pratar med. Så senaste veckan har jag nog hört fyra olika människor berätta lite ur sin vardag och det som intresserar dem, vilket är jätteroligt.

Ikväll var det två fiskare som satt på stranden där jag brukar gå i. Jag hälsade när jag parkerade cykeln och de undrade om jag verkligen skulle i och simma. Ja, sa jag och frågade var jag var minst ivägen för deras fiske. Sedan simmade jag en runda och när jag kom tillbaka så pratade vi en liten stund. Först om simning och mig och sen om fiske och dem. De var trevliga men lite försynta så jag fick vara lite framfusig för att få ur dem något men det var roligt. Blir samtidigt lite förvånad över mig själv som för 5 år sedan hade valt ett helt annat ställe att gå i på ifall det hade varit någon där. Nu tänker jag tvärt om: Va roligt! Det är roligt =).

Som en hund i koppel...

Var ute och cyklade igår kväll och körde på en cykelbana. Lite längre fram gick två tjejer, en av dem med en fin, till synes ganska ung, Golden. Jag såg att de både tjejerna uppmärksammade cyklisten som kom farande och de gick åt varsitt håll, var på jag skulle köra mitt emellan. Det som hände precis när jag skulle passera var att hunden sprang ut framför mig. Hon med hunden hade ingen som helst koll utan tittade bara på sin kompis och jag fick tvärbromsa för att undvika krock. Det gick bra, och efter att hon skällt lite på hunden gick de vidare och jag cyklade åt motsatt håll. Händelsen dröjde sig kvar i min tanke, och jag kom på att jag blev irriterad på tjejen som inte hade kontroll på sin hund, trots att den litade på att hon hade det, eftersom hon höll i kopplet. Tänkte att om hunden slitit sig lös eller rymt, då kunde jag kanske blivit lite arg på hunden, även om det också i grund och botten kanske hade varit tjejens fel. Mina tankar stannade (som vanligt) inte där, utan jag började funderar lite.

Om jag är hunden för en stund, och Gud är tjejen. Om jag låter mig kopplas och går på promenad med Gud, då litar jag på, precis som hunden litade på tjejen, att Gud har kontroll och att Han ser det jag kanske inte tänker på eller förstår. Han ser cyklisten som kommer farande och han ser till att hunden (jag) inte kommer till skada. Men om jag rymmer eller sliter mig loss från Gud och inte går tillsammans med min Husse, då har jag heller ingen som skyddar mig på mig väg, och jag vet heller inte att jag får hjälp av någon som vet vilken väg som leder vart och vad konsekvenserna av mina val blir, precis som hunden. Precis som människan ser och förstår och vet mer än hunden, så vet Gud mer än mig.

Om jag fortsätter mina liknelser mellan hunden och människan. Den 4:e juni (precis innan håret försvann) så var vi ute och gick med Totte. Någon slängde en smällare som smälde av precis bredvid oss. Totte som var lös (utan koppel) kutade iväg i chock och sprang hemmåt, men kunde självklart inte komma in eftersom han inte hade någon nyckel (Bland annat). Hade han istället haft koppel, så hade han istället mött en tröstande och trygg famn. Lika dant kan det vara med oss. Ibland kanske det smäller och vi blir rädda, men går vi i Guds koppel (låter som man är slav men det är inte så jag menar) så har vi alltid en trygg famn där vi kan få tröst. Annars kanske vi springer "hemmåt" men kommer inte för vi har ingen nyckel. Vännerna, familjen och pengarna kanske sviker, men det gör ju inte Gud. Precis som inte vi hade svikit Totte den där kvällen.

Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Psalm 23

Tävlingskläder...

...fick igår ett paket på posten från CA, USA. Jag visste ju vad det var och det var följande:


Tävlingskläder från Multisport Ministries, en kristen triathlonklubb i USA som både jag och Chrille har gått med i (förövrigt har jag dina kläder också Chrille). Grymt snygga om du frågar mig och häftigt att springa med bibelord på tröjan och med Lance Armstrongs organisation Livestrong på byxorna. Grymt coolt och linnet är väldigt litet så man ser typ magen men det vet ju alla triathleter att det är så det ska vara =).