På kärt återseende...

Tänkte kanske eventuellt göra ett försök till att börja blogga lite igen. Det var roligt och jag saknar att få skriva av mig och få lite kommentarer, det är givande för mig och förhoppningsvis för någon mer.

Jag är pappaledig men mycket är på G ändå (även om inte min chef kan förstå att jag gör något annat än att "sitta hemma hela dagarna"). I går kväll färdigställde frun och jag vårt första nummer som redaktörer för Pingstkyrkans medlemstidning Ankaret. Det har varit spännande och häftigt att se hur ett gäng texter och bilder blir en tidning med hjälp av en mycket duktig lay out-are. Trolleri på hög nivå!

Om än huvudet är trött
och ej kudden ännu mött
trots att ljuset tränger på
tror jag på en bra dag ändå!

/Froidi

It´s really the end of an era...

Hey! What´s going on?

I skolan förgylls (lägg märke till sarkasmens sköna doft) mina dagar av litteratursökningar och annat inte allt för adrenalinfyllt arbete---> vi skriver C-/examensuppsats nu och de närmsta två månaderna. En av dem kommer dock gå till något betydligt roligare vilket innehåller flytt, bröllop och en lyxkryssning i sydostasien. Sounds gooooood!

24 dagar kvar idag! "It´s getting closer" så att säga. Något som kanske skulle kunna vara bra att meddela i samband med det är att Charlie och jag har tänkt starta en gemensam blogg istället, nu när våra liv blir ett tänkte vi att varför inte låta bloggen bli en gemensam grej också. Den är faktiskt redan startad men endast ett inlägg är producerat "so far". Kanske blir lite mer nu när hon slutar och förberredelserna verkligen tar fart. Ni finner den iallafall på följande adress:

charlieofreddan.wordpress.com

C U THERE!!!

Helg...

Usch, nu har jag tränat lite väl mycket i tre dagar så det ska bli mycket skönt att åka hem och vila ut i min fästmös famn =). Bara 35 dagar kvar!!!

To run by your commands...

Kom precis hem från en runda i skogen. Så härligt att bara sätta kurs rakt ut, in bland träden och kärren och bergen och allt annat som ligger oupptäckt där djupt inne. Bara springa, bara vara i nuet, ingenstans och överallt. Utan aning om vart nästa steg kommer vara, hur vägen ser ut men jag litar på mig själv. Jag litar på att jag klarar mig genom skogen och genom kärren och hem igen. Visst blir man blöt i skorna, visst sticker man sig på enbuskarna, visst får man grenar i ögonen, visst halkar man och ramlar men det är aldrig fråga om att inte fortsätta.

Jag skulle vilja lika dan i resten av livet. Precis som jag litar på min kapacitet som löpare så att jag inte behöver vet var jag är eller hur långt det blir eller om jag ens kommer hem innan det är mörkt, vill jag lite på Guds erfarenhet av livet. Jag skulle vilja lite blint på hans kommando, steg för steg utan att nödvändigtvis veta vart nästa steg hamnar. Det bästa sättet att springa är så, i total frihet. Det bästa sättet att leva är också så, totalt i Guds frihet. Det ska jag sträva efter mer.

Funderat ett tag på om jag ska fortsätta springa och träna och så där. Motivationen har inte varit på topp och har inte tränat så mycket. Men samtidigt inser jag att det ger mig så mycket mer än bara kondition och fysiskt välmående. Det är som meditation, det ger mig lugn, det ger mig förmågan att tänka och förbli rationell. Fram för allt så leder det i 100 % av fallen till tacksam till min fader i himlen, och en sådan andakt är allt annat än traditionell, precis som önskan för mitt liv.

SDG