Det är en märklig värld vi lever i, och ofta upplever jag att jag bor i det märkligaste landet av de alla. Jag blir inte riktigt klok på hur jag ska förhålla mig till min omvärld, mina medmänniskor, det samhälle som jag bor i och till mig själv. När jag ser hur världen ser ut så ställs jag inför ett val med två huvudsakliga vägar.
Antingen väljer jag att beröras och ta in det jag ser. Ta in hur människor på ena sidan vägen bor i ett stort hus, äter fin mat i överflöd, reser jorden runt, bygger ut ett redan tillräckligt hus, kör lyxiga bilar och listan kan göras lång över den lyx de lever i. Ändå räknar de sig inte som rika, eftersom grannen eller arbetskamraten är ännu värre. På andra sidan gatan sitter familjer som inte har mat på bordet. Som inte vet om de ska överleva ännu en dag. Som väntar på utvisning ur landet eller som lever utan tak över huvudet. Skulle vi byta gatan mot ett hav så blir kontrasterna ännu störe. När jag väljer att beröras av vad jag ser, då drabbas mitt hjärta av sorg och tårarna samlas innanför ögonlocken. Då får jag en klump i halsen och vill krypa ur mitt eget skinn.
Mitt andra val är att blunda, att möjligen ta en titt men inte beröras. Jag menar att det är att fly, men för att inte sänkas väljer jag ofta att se bort och förneka den värld jag ser. Jag flyr. Ofta befinner jag mig mitt i, förvirrad och ej förmögen att agera. Antingen väljer jag att beröras och då fylls jag av hopplöshet och orken flyr. Eller så förnekar jag och lever i min bubbla. Inget av fallen leder till handling, så förlamad går jag förvirringens väg i bön till den Gud jag tror är vårt enda hopp. En bön med ett bedrövat hjärta. Det som är värst är att det är en bön med ett proppmätt mage och jag inser; min bubbla är tyvärr intakt...
