-Vad tror du att världsrekordet kommer att vara om 30 år?
-Med all säkerhet en hel del snabbare än idag….
-Javisst! Men om vi vet att man kommer att springa så mycket fortare om 30 år, hur kommer det sig att vi inte springer så fort redan idag?

6:e maj, 1954 bröt en man, Roger Bannister, 4-minutersgränsen på en engelsk mile (1609.344 meter). Det var en gräns ingen trodde var möjlig, eftersom många försök gjorts men misslyckats. Loppet skedde på Oxford University. Två veckor senare slog en australiensare rekordet med drygt en sekund, men blev aldrig ihågkommen, eftersom han inte var först. Varför sprang han inte sträckan lika fort tidigare? Han visste kanske inte att det gick.

Idag har rekordet sänkts med nästan 17 sekunder. Hicham El Guerrouj innehar rekordet på 3 minuter, 43.13 sekunder. Det slog han i Rom 1999.

Var Michael Johnsons världsrekord på 200 meter oslagbart? Fram tills Usain Bolt slog det var det enligt många det. Var det möjligt att hoppa över 6 meter i stavhopp? Fram tills Sergey Bubka gjorde det var det kanske omöjligt. Är det möjligt att ta 8 guld i ett och samma OS? Nu är det det. För ett år sedan var man nog väldigt tveksam. Vad är möjligt egentligen? Det kanske är frågan man bör ställa sig istället för vad som är omöjligt?

Kylan är kommen...

...så nu är det bara granen, tomten och Adams julsång som saknas. Men om en månad pirrar det nog i magen i väntan på det också.

Denna veckan har jag särskillt fint sällskap här i Växjö, i form av min lilla ängel Hippie. Idag har vi varit ute och sprungit tillsammans och sen har vi lekt lite, och nu tänkte vi snart titta på en film tillsammans. Just nu äter hon och jag har gjort i ordning en pastasallad som jag ska hugga in på. Tror den blir jättegod, och väldigt nyttig också. Visserligen inte så mycket fett och protein i kanske, vilket Jonas Colting hade föredragit. Men kolhydrater, pasta i det här fallet, behövs också och grönsaker kan väl aldrig skada.

Nu är Hippsan klar och stryker munnen på mattan. Planen för kvällen är inte fastställd. Jag tror att pappa kommer och då tänker ju iallafall jag föreslå en runda runt sjön. Sen om jag får sällskap eller inte, det blir vad man får se.

Svaret på förra veckans fråga var : 20 minuter. Så många minuter sol hade alltså Växjö förra årets december. Vi är hoppfulla om att vi ska få något fler detta året. Tänkte bara höra. Är det roligt med frågorna eller? Ska jag fortsätta med det? Vet inte riktigt vad ni tycker så lite feedback efterfrågas och uppmuntras.

Ciao!

35 km på cykeln, solsken...

...det var tanken iallafall...
Kl 10.00 ---> Solen sken. Jag var klar i skolan. Hade tänkt att springa men eftersom vädret var så fint och kylan inte så påtaglig bestämde jag mig för cykeltur istället. Jag kollade ut en runda på 35 km (tillräckligt för att jag skulle dela ledningen en av delarna (Thomaseffekten) i KSS interna tävling "Moroten"). Tänkte att turen tar nog ungefär 80 minuter så bestämde att jag skulle ha med lite energidryck så att jag orkade trampa på hela biten. Klockan var ca 10.20 då jag gav mig iväg.

Ca Kl 12.50 ---> Jag kommer hem. Blöt. Trött. Frusen. Smutsig. Hungrig.

Varför denna långa tid? 150 minuter istället för 80. Varför blöt? Varför trött? Varför smutsig? Varför hungrig? Följande hände. Allt började bra. Jag cyklade på, drack lite energidryck. När jag tittade på kartan tänkte jag ta höger i en T-korsning. Någon sådan kom aldrig. Till slut insåg jag att den inte skulle komma och svängde då av på en väg till höger. Cyklade en bit till. Sen bor man ju i Växjö, vilket gör att vädret aldrig går att lite på vilket resulterade i en regnskur under 10 minuter. Jag blev då blöt och smutsig (lika så cykeln) eftersom det stänkte både från mig själv och bilarna som körde förbi. Ett resultat av det var att jag också blev frusen. Iallafall. Efter många minuters cyklande i motvind och regn fick jag äntligen se den; skylten med texten Växjö. Jag såg dock inte hur långt det var kvar förrän jag kom närmare; 31 km. Hmmm. Sportdrycken var slut och lika så energin i kroppen. Det kändes bra! (NOT!) Därefter sänkte jag tempot lite och försökte att tycka det var roligt, trots att det var jobbigt. Men jag kom hem iallafall. Sammalagt blev det 65 km, alltså något längre än tänkt =). Det är långt kvar innan jag kan cykla dom där 18 milen jag har i sikte. Det var jobbigt men också väldigt väldigt roligt. Nu väntar jag bara på pappa som ska komma ikväll, så vi ska ut och springa en runda kring sjön =).

Vill dessutom passa på att bekräfta Chrilles senaste inlägg. Vi har väldigt vacker natur runt omkring oss. Det är lätt att man blir så van så att man inte ser den. Tänkte på det idag när jag var ute på cykeln och det var faktiskt väldigt fint. Men det är väldigt svårt att uppskatta det, tyvärr.

Tråkigt...

Byter fråga lite tidigare denna veckan. Alla gissar ju rätt. Visste ni det eller, att världens längsta människa var 272 cm? Himla allmänbildade läsare, jag känner mig mindervärdig =).

Svar på frågan

Svaret på förra veckans fråga var 12 år. Johnson satte rekordet under OS i Atlanta 1996. Rekordet är setts som omöjligt att slå, ändå till Usain Bolt i motvind slår rekordet på 2/100. Johnson hade på sin tid medvind, och man kan ju spekulera i vilken tid Bolt hade landat på man lite mer fördelaktiga förhållanden. Och om han bara kunde springa ändå in i mål så kunde man kanske få ett "oslagbart" rekord även på 100 meter.

På Aggas marker

Just hemkommen efter 1,17 dygn på Viebäcks folkhögskola, Aggas nuvarande hem. Kaplankursens tredje träff av fem var innehållsrikt då en va världens mest rutinerade och bästa kaplaner flugits från USA bara för att vara med på just detta kurstillfälle. Paul Kobylarz har varit kaplan vid tre OS, vid ett av dem som huvudkaplan. Det ska han även vara i Vancouver 2010. Det är dessutom han som har starta upp hela Sport For Life som ordnat kursen. Det är hans dröm som går i uppfyllelse, då denna kurs går av stapeln som den första av sin karaktär i hela världen. Jag är alltså med och skriver världshistoria. Kaplanskap innebär, enligt Sport For Lifes definition detta:

Stöd för hela människan

Kaplanskap är en form av mentorskap på kristen grund. Genom att fungera som personliga mentorer och teampastorer betjänar vi idrottare från hela världen inom olika sporter.
Vi finns med vid internationella evenemang som OS, VM och EM, men också i svenska idrottsföreningar och klubbar.
Med avstamp i Bibelns människosyn och levnadsprinciper kan vi vara ett stöd för dig som idrottsperson både i din andliga, personliga och idrottsliga utveckling.

Förhoppningsvis kan jag om några år också vara en del av ett liknande arbete där jag befinner mig där och då. Några drömmar har börjat ta form, vissa väldigt stora och andra som i dagsläget känns närmare och mer realistiska.

Helgen är slut

Denna helgen har varit annorlunda. Jag har varit hemma i Karlskrona. På fredagen en annorlunda ungdomsamling. På lördagen domen som jag väntat på. Det är dags att ändå på min livsstil, speciellt kostmässigt. Jag tycker inte det har varit katastrof innan men resultatet i helgens test visade inte det samma, så nu är det dags att fixa min sjuka kropp, som inte varit helt frisk sedan mitten av augusti. På lördag kväll var jag på min yngsta kusins dop i Gullabo. Det var också en upplevelse, som slutade med feber och illamående för min del. Söndagens öde var bestämt, vila och plugga. Chrille och Sara kom på besök och sen bar det var till m&m för tårta och äppelpaj på fars dag. Där träffade jag kusinerna som jag träffar alldeles för sällan nu men det är alltid lika roligt när man väl träffa dem. Sen bar det upp till Växjö igen och helgen avslutades liggande vaken långt in på natten och timmarna tillsammans med John Blund blev inte många.

Ikväll ska jag, Martin och Beppan på körövning inför julkonsert här i Växjö. Jag har knappt röst till att prata men ska med ändå och se om det är något jag vill vara en del av. Förhoppningsvis är jag frisk snart igen och kan börja träna utan att bli sjuk igen.

På återseende!

Ingen lyckad vecka för er läsare

Konstigt att alla gissade på samma alternativ förra veckan, särskilt eftersom svaret var FEL. Rätt svar var alternativ 4, 483 meter. Jag har också märkt en tendens att ni gärna gissa på alternativ 3. Majoriteten av gissningarna har alltid var där, och det rätta svaret endast 2 gånger av 5. Martin ville jag skulle citera följande: "Går man i andras fotspår kommer man aldrig först". Skulle vara kul att föra lite statistik över de som röstar och vem som har flest rätt och så där, men jag kan ju inte se vem som röstar vad tyvärr. Jag får fundera på en lösning på det. Lycka till i nästa veckas fråga, som förmodligen ger lite fördel till Chrille och Pappa.

Sluta springa?

I helgen New York Marathon dog 2 stycken människor medan de sprang. Är det farligt att springa så långa sträckor? Statistiken visar att under marathonlopp dör 1 av ca 60 000, så har man otur så. Följande historia publicerades som motargument:

In this year's marathon, a man was resuscitated on the 59th Street Bridge (he had no pulse and wasn’t breathing; a med team and ambulance were there in two minutes) and rushed to the hospital. He was having a heart attack. The man had angioplasty and will walk out of the hospital to someday run again! With thousands of medical volunteers and an ambulance system tuned to caring for our runners, response time, the greatest indicator for survival, was dramatic. Had he been sitting in his living room, he may not have made it.
In other words: Assuming you have all the appropriate pre-race health screening, running a marathon is safer than sitting in your living room. If you do your part, the marathon course may just be the safest place to be race day.

Kanske inte är så dumt att springa marathon ändå?

En bra dag...

Idag har varit en mycket innehållsrik och bra dag. Presidentval, studier, träning, föreläsning, barnledare, träning och mycket god mat. Mina senaste dagar har varit ganska fullbokade, vilket gör att jag varken hinner fundera så mycket eller få det lilla jag funderar på nerskrivet på bloggen.

Under min cykeltur idag så hoppade kedjan av. Det var lite jobbigt, det är första gången det händer mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, hade ingen aning om hur lätt det var att fixa. Men det gick väldigt lätt och jag kunde cykla vidare. Tänker att jag vill passa på att cykla så mycket som möjligt medan vädret och temperaturen tillåter det. Det börjar bli lite roligt. I början var det bara jobbigt. Det är det fortfarande men jag kan njuta lite mer av det, vilket känns bra. Avslutningsvis vill jag citera USA:s näste president; "Yes, we can!"