"The only reason I would take up jogging is so that I could hear heavy breathing again."
"If you start to feel good during an ultra, don't worry, you will get over it."
“Why couldn't Pheidippides have died at mile 20?"
"Running is an unnatural act, except from enemies or to the bathroom."
"Yes I am: 1. Crazy 2. In pain 3. Paying to do this"
"I don't think jogging is healthy, especially morning jogging. If morning joggers knew how tempting they looked to morning motorists, they would stay home and do sit-ups."
"I over train! So, I can over eat!!"
"In my mind I'm a Kenyan. In my legs, I'm a chubby white guy."
"I was passing trees and rocks like they were standing still"
"Truth is, you can always run farther. Sometimes the truth hurts."
"Any idiot can run a marathon, it takes a special idiot to run an ultra"
"Don't bother looking back; there's no one behind you."
"Running may not make you live longer but it sure feels like it."
"The only sport where the participants pay and the spectators get in for free!"
Får väl ha med mig några av de här på lördag när jag plågas som bäst...
30 juli, 2009
17 juli, 2009
1/2 IM i Sövde
Detta inlägget skulle kunna likna många andras, där resultat och känslor under loppets gång redovisas i ett försök att förmedla lite av tävlingens innehåll. Jag vill göra något annat, så tänkte jag under tävlingen i Söndags. Jag simmade, cyklade och sprang där och funderade då och då på vad jag skulle skriva. Hur skulle jag beskriva detta äventyr och denna fantastiska upplevelse på ett lite annorlunda sätt. Det gjorde att jag försökte se loppet ur ett annat perspektiv. Följande tankar fanns i huvudet och de har tagit lite tid att formulera i ett inlägg här men nu kommer de. Kanske ska säga redan nu att mina tankar "riktar" sig till kristna människor vilket de flesta som läser min blogg "råkar" vara, men andra får gärna också läsa men, då vet ni.
En stor grupp människor samlas en söndag förmiddag klockan 10. Låter det bekant? De är där av en och samma anledning. Ringer det en klocka? Givetivs talar jag om Sövde Triathlon, vad trodde du? Samtidigt finns det stora likheter med våra kristna "ritualer"; gudstjänster. Detta var en av mina tankar under söndagens lopp. Jag stod på stranden och tanken slog mig, vi är alla här av samma anledning och det gör att vi har något gemensamt, något som gör att vi på sätt och vis hör samman. Under de närmsta 5 h och 41 min (nu fick du reda på min tid) fick jag uppleva denna gemenskap med de likasinnade, vi som hade något gemensamt och det var underbart. Jag tävlade för KSS (Karlskrona simsällskap; tävlar man för en simklubb tycker man ju att simningen borde vara en stark sida men när jag efter 45 minuter staplade ur vattnet så hade jag klarat av min akilleshäl)så kände jag givetvis en extra samhörighet med mina lagkamrater då vi hejade på varandra; för att tala i kristna termer så skulle jag kalla dem för min cellgrupp. Jag ska vara ärlig; jag kände mer samhörighet och gemenskap med mina medtävlande i söndags än vad jag brukar gör med mina medtävlande i församlingen på söndagarna...tyvärr.
Jag fortsatte mina tankar. När vi stod där på stranden någon minut innan tio låg en spänning i luften, alla stod med förväntningar och tro på att idag är nog dagen. Var finns den när man kommer till kyrkan på söndagarna? Vi kom dit nästan två timmar innan och började förberreda och när en timme återstod till start så var alla där och förberedde sig inför det som väntade. Man värmde upp, man la fram sina grejer, man gick igenom loppet och växlingarna mentalt o s v, allt med stora förväntningar och förhoppningar. Ser vi detta före en gudstjänst? Eller kommer man som vi nästan alltid gör; stressade, 10 minuter för sent och utan förväntningar på vad Gud ska göra idag? Dessutom kom alla till Sövde för att vi älskade att vara där, det är vår dröm och vår längtan att vara där. Vi kom dit med en glädje och kärlek till det vi skulle göra och i det bildades en väldig samhörighet, vi hörde samman. Är det så i församlingen? Är vi där för att vi älskar och är vi där med samma motiv?
Under loppet hamnade jag och alla andra då och då i svackor då det gick extra tungt. Slutade vi simma för att vi fick en kallsup? Slutade vi cykla när vinden och lutningen var mot oss när vi cyklat i nästan 3 h och 2 min? Slutade vi springa när vi fick blåsor på fötterna och ont i knäna? NEJ! Slutar vi be när vi blir lite trötta? Slutar vi lyssna på predikan när pastorn inte var så rolig längre? Struntar vi i att be för varandra för att man inte känner för det idag? Jag ställer frågorna, men vet inte svaret som gäller just för dig. Jag vet hur det är för mig och där svaret allt för ofta JA!
Slutligen vill jag också dela en tanke kring omtanke om de svaga. Under loppets gång fick man höra hejarop, dels från publik men också från medtävlande. Det var så fint och jag fick också dela ut hejarop till den som hade ett varv kvar när jag sprang i mål efter 1 h och 47 min löpning. I de jobbiga stunderna kanske jag bara höjde min blick för en sekund för att möta min medtävlandes blick och man såg att han eller hon bar på samma börda så lättades min lite grann. Vi bar varandra för att vi delade vår svaghet i precis det ögonblicket. Och om jag kände mig stark för tillfället så pressade jag fram ett "kom igen" eller "bra jobbat". Det kändes rätt och viktigt och det var en stor glädje i att få och ge uppmuntran och hejarop till varandra. Jag önskar att det skulle finnas mer av det i min församling. Att man vågar dela sin svaghet, för det finns andra som delar dina bördor. Och det finns också de som orkar uppmuntra och ge dig stöd just då. På nästa varv kanske det är du som hejar på dem, vem vet?
En stor grupp människor samlas en söndag förmiddag klockan 10. Låter det bekant? De är där av en och samma anledning. Ringer det en klocka? Givetivs talar jag om Sövde Triathlon, vad trodde du? Samtidigt finns det stora likheter med våra kristna "ritualer"; gudstjänster. Detta var en av mina tankar under söndagens lopp. Jag stod på stranden och tanken slog mig, vi är alla här av samma anledning och det gör att vi har något gemensamt, något som gör att vi på sätt och vis hör samman. Under de närmsta 5 h och 41 min (nu fick du reda på min tid) fick jag uppleva denna gemenskap med de likasinnade, vi som hade något gemensamt och det var underbart. Jag tävlade för KSS (Karlskrona simsällskap; tävlar man för en simklubb tycker man ju att simningen borde vara en stark sida men när jag efter 45 minuter staplade ur vattnet så hade jag klarat av min akilleshäl)så kände jag givetvis en extra samhörighet med mina lagkamrater då vi hejade på varandra; för att tala i kristna termer så skulle jag kalla dem för min cellgrupp. Jag ska vara ärlig; jag kände mer samhörighet och gemenskap med mina medtävlande i söndags än vad jag brukar gör med mina medtävlande i församlingen på söndagarna...tyvärr.
Jag fortsatte mina tankar. När vi stod där på stranden någon minut innan tio låg en spänning i luften, alla stod med förväntningar och tro på att idag är nog dagen. Var finns den när man kommer till kyrkan på söndagarna? Vi kom dit nästan två timmar innan och började förberreda och när en timme återstod till start så var alla där och förberedde sig inför det som väntade. Man värmde upp, man la fram sina grejer, man gick igenom loppet och växlingarna mentalt o s v, allt med stora förväntningar och förhoppningar. Ser vi detta före en gudstjänst? Eller kommer man som vi nästan alltid gör; stressade, 10 minuter för sent och utan förväntningar på vad Gud ska göra idag? Dessutom kom alla till Sövde för att vi älskade att vara där, det är vår dröm och vår längtan att vara där. Vi kom dit med en glädje och kärlek till det vi skulle göra och i det bildades en väldig samhörighet, vi hörde samman. Är det så i församlingen? Är vi där för att vi älskar och är vi där med samma motiv?
Under loppet hamnade jag och alla andra då och då i svackor då det gick extra tungt. Slutade vi simma för att vi fick en kallsup? Slutade vi cykla när vinden och lutningen var mot oss när vi cyklat i nästan 3 h och 2 min? Slutade vi springa när vi fick blåsor på fötterna och ont i knäna? NEJ! Slutar vi be när vi blir lite trötta? Slutar vi lyssna på predikan när pastorn inte var så rolig längre? Struntar vi i att be för varandra för att man inte känner för det idag? Jag ställer frågorna, men vet inte svaret som gäller just för dig. Jag vet hur det är för mig och där svaret allt för ofta JA!
Slutligen vill jag också dela en tanke kring omtanke om de svaga. Under loppets gång fick man höra hejarop, dels från publik men också från medtävlande. Det var så fint och jag fick också dela ut hejarop till den som hade ett varv kvar när jag sprang i mål efter 1 h och 47 min löpning. I de jobbiga stunderna kanske jag bara höjde min blick för en sekund för att möta min medtävlandes blick och man såg att han eller hon bar på samma börda så lättades min lite grann. Vi bar varandra för att vi delade vår svaghet i precis det ögonblicket. Och om jag kände mig stark för tillfället så pressade jag fram ett "kom igen" eller "bra jobbat". Det kändes rätt och viktigt och det var en stor glädje i att få och ge uppmuntran och hejarop till varandra. Jag önskar att det skulle finnas mer av det i min församling. Att man vågar dela sin svaghet, för det finns andra som delar dina bördor. Och det finns också de som orkar uppmuntra och ge dig stöd just då. På nästa varv kanske det är du som hejar på dem, vem vet?
Att flera hundra människor kommer samman, med EN gemensam stor passion, förväntan och kärlek, det är något underbart. Förhoppningsvis får vi se mer av det även i andra sammanhang! Dessa fina detaljer gjorde att söndagens 1/2 IM var en av de bästa upplevelserna i mitt liv hittills, samtidigt som det gav mycket för en tänkare som jag. Jag rekomenderar alla till att pröva. (Trummenäs 30/8 - Sprintdistans - Välkommen=)
Allt förmår jag genom HONOM som ger mig kraft! - Fil 4:13
Allt förmår jag genom HONOM som ger mig kraft! - Fil 4:13
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)