...alltså betydligt bättre än jag! Därför valde jag att hålla ihop med honom under lördagens 5-milare nere i Skrylle. Sprang de första 8 km relativt ensam. Jag startade väldigt långsamt och låg näst sist första 3 km, men sen tröttnade jag på det och tyckte det gick lite väl långsamt så sprang ifatt ett tiotal och tyckte att det gick i lite mer lagom tempo lite längre fram. Jag la mig tillsammans med två stycken andra löpare, Ross Nugent som sprungit alla Markuslopp som annordnats hittils och kunde banan ganska utan och innan, och Fredrik Nyström som också gjorde sin första ultra. Fredrik och Fredrik sprang sedan de kommande tre milen i hasorna på Ross och med blicken på hans hälar, med fullt förtroende för att den här killen vet vad han gör, han kommer leda oss rätt. Och mycket riktigt kom vi utan felspringningar (jag hade några små innan jag hittade Ross) till vändpunkten för lite proviant. Dessutom var det ju mycket trevligt sällskap och vi sprang och småpratade lite om allt möjligt, bl a att Ross också gjort järnmannen fast för två årsedan och kom då först upp ur vattnet på 54 min. Sluttiden var dock densamma som min för cykling var inte hans starka sida. Efter drygt 35 km beslutade jag mig för att lämna mitt sällskap då farten började sjunka och jag kände mig väldigt pigg. En stund senare slog jag mig ihop med en annan löpare och vi sprang tillsammans. Plötsligt kommer två till och hänger på, de kom innefrån skogen nånstans och hade alltså sprungit fel. När vi lite senare inte alls känner igen oss börjar jag tänka att det kanske är typ en mil till mål för jag hade några ställen som jag kom ihåg som var 8 km och hemåt från mål. 1 km från mål (fast jag visste inte om det) släpper jag de tre löparna för att ta lite vätska och lite choklad i tro om att det gäller att ladda för sista milen också. Men så, tre placeringar sämre än jag kanske hade haft med en guide som Ross, kom jag till mållinjen...från sidan. Hur gick detta till? Vi hade alltså sprungit en liten omväg och kom på helt fel väg tillbaka till målet. Så jag fick springa runt och in i mål där Chrille väntat nästan en timme efter vinst och banrekord. Jag klarade iallafall under 5 timmar vilket jag ser som godkänt i leran och backarna och att ingen bröt benet är faktiskt en överaskning för mig.
Värst va jag tjatar om han Ross, eller hur? Jo, men livet kan ju vara ganska backigt och lerigt och det är ju inte alltid så lätt att se den där lilla markeringen som ska visa vägen på något träd långt bort bland 1000 andra.
Fy va bra att jag hade Ross, en vägvisare som själv sprungit banan förut. Han vet var man kan springa fel och han vet varje liten stig och sväng på banan. Han sa att spara lite på krafterna nu, det kommer en kraftig backe snart, eller ta det lungt, här framme är lerigt. Han visste och jag var så trygg i att jag kommer inte att springa en meter extra så länge jag springer med Ross. Jag vill gärna hålla nere distansen till 5 mil och inte förlänge den till 6 som några lyckades med förra året. Jag ville att min väg skulle vara rak och rätt.
Fy va bra att jag har Gud, en vägvisare som själv levt livet. Han vet var man kan gå fel och han känner varje liten stig på vägen. Han vet när man ska satsa och när man ska ta det lungt. Han vet när det är lerigt och när uppförsbackarna kommer. Jag vill nå ända till livets mål också och om jag hade förtroende för Ross så borde förtroendet för Gud vara nog så stort. Under mina första 8 km i livet har jag sprungit vilse många gånger men jag hoppas att den kommande maran (42 km) kommer vara betydligt rakare då jag ska försöka ta rygg på livets vägvisare och följa hans hälar ändå in i mål.
Jesus Kristus kan livet bättre än någon annan...alltså betydligt bättre än jag!
