It´s really the end of an era...

Hey! What´s going on?

I skolan förgylls (lägg märke till sarkasmens sköna doft) mina dagar av litteratursökningar och annat inte allt för adrenalinfyllt arbete---> vi skriver C-/examensuppsats nu och de närmsta två månaderna. En av dem kommer dock gå till något betydligt roligare vilket innehåller flytt, bröllop och en lyxkryssning i sydostasien. Sounds gooooood!

24 dagar kvar idag! "It´s getting closer" så att säga. Något som kanske skulle kunna vara bra att meddela i samband med det är att Charlie och jag har tänkt starta en gemensam blogg istället, nu när våra liv blir ett tänkte vi att varför inte låta bloggen bli en gemensam grej också. Den är faktiskt redan startad men endast ett inlägg är producerat "so far". Kanske blir lite mer nu när hon slutar och förberredelserna verkligen tar fart. Ni finner den iallafall på följande adress:

charlieofreddan.wordpress.com

C U THERE!!!

Helg...

Usch, nu har jag tränat lite väl mycket i tre dagar så det ska bli mycket skönt att åka hem och vila ut i min fästmös famn =). Bara 35 dagar kvar!!!

To run by your commands...

Kom precis hem från en runda i skogen. Så härligt att bara sätta kurs rakt ut, in bland träden och kärren och bergen och allt annat som ligger oupptäckt där djupt inne. Bara springa, bara vara i nuet, ingenstans och överallt. Utan aning om vart nästa steg kommer vara, hur vägen ser ut men jag litar på mig själv. Jag litar på att jag klarar mig genom skogen och genom kärren och hem igen. Visst blir man blöt i skorna, visst sticker man sig på enbuskarna, visst får man grenar i ögonen, visst halkar man och ramlar men det är aldrig fråga om att inte fortsätta.

Jag skulle vilja lika dan i resten av livet. Precis som jag litar på min kapacitet som löpare så att jag inte behöver vet var jag är eller hur långt det blir eller om jag ens kommer hem innan det är mörkt, vill jag lite på Guds erfarenhet av livet. Jag skulle vilja lite blint på hans kommando, steg för steg utan att nödvändigtvis veta vart nästa steg hamnar. Det bästa sättet att springa är så, i total frihet. Det bästa sättet att leva är också så, totalt i Guds frihet. Det ska jag sträva efter mer.

Funderat ett tag på om jag ska fortsätta springa och träna och så där. Motivationen har inte varit på topp och har inte tränat så mycket. Men samtidigt inser jag att det ger mig så mycket mer än bara kondition och fysiskt välmående. Det är som meditation, det ger mig lugn, det ger mig förmågan att tänka och förbli rationell. Fram för allt så leder det i 100 % av fallen till tacksam till min fader i himlen, och en sådan andakt är allt annat än traditionell, precis som önskan för mitt liv.

SDG

Har du tio minuter över så erbjuder jag dig här något väldigt bra att fylla dem med. Se och begrunda...

Värt att försöka...

Afrikanskt uttryck: "Not everyone who chased the

zebra caught it, but he who caught it, chased it."

Om man inte försöker kommer man ju med all sannolikhet inte att lyckas.

Pre-wedding

I helgen har jag varit på besök "ändå till Mariannelund" (Ida Svensson, 1978). Jag hälsade på Charlie. Eftersom vi inte kan bjuda hela hennes klass (även om hon gärna skulle vilja) på bröllopet så bestämde vi oss för att ordna en liten bröllopsfest på skolan för hennas klass. Vi fixade mat (varma mackor & vanilla cake) och de fixade resten. Det var jätteroligt, så nu ser vi mer än någonsin fram emot den 8:e januari när våra brokiga vägar ska bli en istället för två.

På bröllopsfesten hölls det tal, sjöng sånger, dansades, lekar och mycket annat roligt. Bland annat låtsades en av Charlottes klasskompisar att han var min gamla barndomsvän och berättade många fina minnen från vår uppväxt som jag av någon anledning inte kommer ihåg =). Men sen jag träffade Charlotte så hade jag inte längre så mycket tid för honom tyckte han men om man ska va ärlig så har vi träffats betydligt mer under tiden som Charlotte och jag varit tillsammans än tidigare.

Kvällen avslutades med en andakt. Det var en underbar kväll och när vi gick därifrån så kändes det nästan som att vi var gifta. 52 dagar kvar, känns som en evighet.

Ross Nugent kan Skåneleden bättre än någon annan...

...alltså betydligt bättre än jag! Därför valde jag att hålla ihop med honom under lördagens 5-milare nere i Skrylle. Sprang de första 8 km relativt ensam. Jag startade väldigt långsamt och låg näst sist första 3 km, men sen tröttnade jag på det och tyckte det gick lite väl långsamt så sprang ifatt ett tiotal och tyckte att det gick i lite mer lagom tempo lite längre fram. Jag la mig tillsammans med två stycken andra löpare, Ross Nugent som sprungit alla Markuslopp som annordnats hittils och kunde banan ganska utan och innan, och Fredrik Nyström som också gjorde sin första ultra. Fredrik och Fredrik sprang sedan de kommande tre milen i hasorna på Ross och med blicken på hans hälar, med fullt förtroende för att den här killen vet vad han gör, han kommer leda oss rätt. Och mycket riktigt kom vi utan felspringningar (jag hade några små innan jag hittade Ross) till vändpunkten för lite proviant. Dessutom var det ju mycket trevligt sällskap och vi sprang och småpratade lite om allt möjligt, bl a att Ross också gjort järnmannen fast för två årsedan och kom då först upp ur vattnet på 54 min. Sluttiden var dock densamma som min för cykling var inte hans starka sida. Efter drygt 35 km beslutade jag mig för att lämna mitt sällskap då farten började sjunka och jag kände mig väldigt pigg. En stund senare slog jag mig ihop med en annan löpare och vi sprang tillsammans. Plötsligt kommer två till och hänger på, de kom innefrån skogen nånstans och hade alltså sprungit fel. När vi lite senare inte alls känner igen oss börjar jag tänka att det kanske är typ en mil till mål för jag hade några ställen som jag kom ihåg som var 8 km och hemåt från mål. 1 km från mål (fast jag visste inte om det) släpper jag de tre löparna för att ta lite vätska och lite choklad i tro om att det gäller att ladda för sista milen också. Men så, tre placeringar sämre än jag kanske hade haft med en guide som Ross, kom jag till mållinjen...från sidan. Hur gick detta till? Vi hade alltså sprungit en liten omväg och kom på helt fel väg tillbaka till målet. Så jag fick springa runt och in i mål där Chrille väntat nästan en timme efter vinst och banrekord. Jag klarade iallafall under 5 timmar vilket jag ser som godkänt i leran och backarna och att ingen bröt benet är faktiskt en överaskning för mig.

Värst va jag tjatar om han Ross, eller hur? Jo, men livet kan ju vara ganska backigt och lerigt och det är ju inte alltid så lätt att se den där lilla markeringen som ska visa vägen på något träd långt bort bland 1000 andra.

Fy va bra att jag hade Ross, en vägvisare som själv sprungit banan förut. Han vet var man kan springa fel och han vet varje liten stig och sväng på banan. Han sa att spara lite på krafterna nu, det kommer en kraftig backe snart, eller ta det lungt, här framme är lerigt. Han visste och jag var så trygg i att jag kommer inte att springa en meter extra så länge jag springer med Ross. Jag vill gärna hålla nere distansen till 5 mil och inte förlänge den till 6 som några lyckades med förra året. Jag ville att min väg skulle vara rak och rätt.

Fy va bra att jag har Gud, en vägvisare som själv levt livet. Han vet var man kan gå fel och han känner varje liten stig på vägen. Han vet när man ska satsa och när man ska ta det lungt. Han vet när det är lerigt och när uppförsbackarna kommer. Jag vill nå ända till livets mål också och om jag hade förtroende för Ross så borde förtroendet för Gud vara nog så stort. Under mina första 8 km i livet har jag sprungit vilse många gånger men jag hoppas att den kommande maran (42 km) kommer vara betydligt rakare då jag ska försöka ta rygg på livets vägvisare och följa hans hälar ändå in i mål.

Jesus Kristus kan livet bättre än någon annan...alltså betydligt bättre än jag!

IM-vaka...

Ikväll vankas det Ironman-vaka på Hawaii. Eller vänta nu, tävlingen är på Hawaii, vi är i KSS kanslilokal. Jaja, får väl nöja sig med det näst bästa. Det kommer bli spännande, känns lite som julafton. En av årets högtider. Pirrade t o m lite i morse när jag insåg att ikväll gäller det. Gick in på Ironman-hemsidan och där stor det "race day" varpå det blev ännu mer verkligt. Och nu har jag spanat in förhandssnacket så nu har jag bra koll på vilka som kommer göra upp om segern. Så klockan 4 i natt när jag kör hemmåt så får vi se om jag har rätt i min gissning eller inte. Va? Nej, vadå nörd. Jag? Skulle jag vara....nej, det kan du väl inte mena? Sluta nu, det är inte roligt!

Ja, jag har visst blivit lite nördig när det gäller denna sporten, triathlon är det väl den kallas. Enligt det ej akademiskt accepterade uppslagsverket wikipedia är triathlon följande: "Triathlon är en uthållighetsidrott som består av tre grenar: simning, cykling och löpning. Grenarna genomförs i en följd utan avbrott och den som är först i mål efter sista grenen vinner tävlingen." Andra stora tänkare beskriver däremot sporten som självplågeri, tortyr och störd. Jag föredrar väl någon blandning men det är väl också det som är tjusningen liksom. Det är stört. Det är plågeri. I många fall kanske också tortyr. Och det älskar jag tydligen att sitta och titta på. Andra tittar på filmer där man dödar vilt stup i kvarten. Det har aldrig varit min grej utan jag får min tillfredställelse av skadeglädje genom att se andra plågas under en hel dag.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med inlägget, hade ingen speciellt tanke mer än att det är väl dags att skriva lite kanske. Ikväll är det dags och jag kan inte hjälpa att jag har sett fram emot denna kvällen under flera veckor, och jag vet att när jag kör hem i natt klockan 4 så kommer jag känna mig levande och ytterst tacksam till Honom som skapat mig, en knäppgök och nörd ändå ut i fingerspetsarna.

Kari Martens - SVT Sport

Jag tycker ni ska vara ganska glada så länge man håller sig till EN ironman =).

Växjö en solig höstdag...

Från denna strand har jag startat de flesta av mina simpass utanför poolen under sommaren men nu är det lite för kallt för det.

Har slutat jobba på Q-park nu så min karriär som parkeringvakt är över. Men får väl tillägna en bild åt dem iallafall =).

Charlotte & kamera...

Denna helgen har Charlotte varit på besök i Växjö. Det har varit roligt, då jag varit hos henne några helger i rad så skönt att slippa fara men ändå kunna träffas. Jag har också fått min beställda kamera nu så invigt den med några bilder från helgen.

Vilken härlig frekvens man har på sina inlägg, 1/månad sådär. Går just nu i mycket funderingar på vad som är av vikt i livet och vad som egentligen bara är helt onödigt och borde därför väljas bort. Spenderar ju alldeles för mycket tid vid TV:n. Visst finns det de som sitter mer som många hade sagt men det påverkar ju inte mig, jag sitter ju inte mindre för det. Funderar på vad jag pluggar egentligen. Funderar på varför universitetsstudier ofta se som mer värdefulla eller mer centrala än t ex bibelstudier. De som läser bibelstudier studerar ju precis det som livet handlar om, livets mest centrala mening. Hur skulle några andra studier kunna mäta sig med det? Och så sitter jag här och läser hur man budgeterar och annat oviktigt och ger en kvart om dagen till Honom där uppe som egentligen vill ha hela våra liv. Mina prioriteringar är allt annat än logiska.

Efter Kalmar Triathlon var jag fast besluten om att fler IM blir det inte, kanske någon kortare triathlon som inte kräver så mycket tid och kraft i förberedelser. Nu är det snart dags för Ironman Hawaii och jag följer några av toppnamnens bloggar och lite så där och jag skulle ljuga om jag sa att suget har börjat infinna sig igen. Nu har jag dessutom en gratis träningsvecka på simhallens träningsanläggning så varit och simmat tre dagar i rad vilket också har höjt suget lite. Vet inte. Jag misslyckas hellre med rätt saker än att lyckas med fel saker så vad jag håller på med nu är att fundera på vad som egentligen är rätt saker och vad som är fel (för mig alltså). Ikväll blir det volleybollträning vilket jag ska försöka vara med på nu under hösten. Det känns bra att ha en så bra grund att två volleybollträningar i veckan inte hindrar mig från att träna massa annat också. Det är snarare en bra uppvärmning för en löprunda.

MAT!!!

Vad...

...sketan ska man skriva här. Jag gör ju lite av varje men är det särskillt intressanta saker? Gör jag några särskillt speciella upptäckter i mitt filosoferande? Ni som läser vet ju vad jag gör, än så länge iallafall. Ni vet att jag har förlovat mig med den underbara miss Charlotte Ida Alriksson, jag har genomfört en IM i Kalmar och lite andra saker. Dessa två saker hände under samma vecka så får väl sammanfatta den som en av de mest speciella i mitt liv än så länge. Annars vet jag inte vad jag sak skriva.

Roliga kommentarer om löpning

"The only reason I would take up jogging is so that I could hear heavy breathing again."

"If you start to feel good during an ultra, don't worry, you will get over it."

“Why couldn't Pheidippides have died at mile 20?"

"Running is an unnatural act, except from enemies or to the bathroom."

"Yes I am: 1. Crazy 2. In pain 3. Paying to do this"

"I don't think jogging is healthy, especially morning jogging. If morning joggers knew how tempting they looked to morning motorists, they would stay home and do sit-ups."

"I over train! So, I can over eat!!"

"In my mind I'm a Kenyan. In my legs, I'm a chubby white guy."

"I was passing trees and rocks like they were standing still"

"Truth is, you can always run farther. Sometimes the truth hurts."

"Any idiot can run a marathon, it takes a special idiot to run an ultra"

"Don't bother looking back; there's no one behind you."

"Running may not make you live longer but it sure feels like it."

"The only sport where the participants pay and the spectators get in for free!"

Får väl ha med mig några av de här på lördag när jag plågas som bäst...

1/2 IM i Sövde

Detta inlägget skulle kunna likna många andras, där resultat och känslor under loppets gång redovisas i ett försök att förmedla lite av tävlingens innehåll. Jag vill göra något annat, så tänkte jag under tävlingen i Söndags. Jag simmade, cyklade och sprang där och funderade då och då på vad jag skulle skriva. Hur skulle jag beskriva detta äventyr och denna fantastiska upplevelse på ett lite annorlunda sätt. Det gjorde att jag försökte se loppet ur ett annat perspektiv. Följande tankar fanns i huvudet och de har tagit lite tid att formulera i ett inlägg här men nu kommer de. Kanske ska säga redan nu att mina tankar "riktar" sig till kristna människor vilket de flesta som läser min blogg "råkar" vara, men andra får gärna också läsa men, då vet ni.

En stor grupp människor samlas en söndag förmiddag klockan 10. Låter det bekant? De är där av en och samma anledning. Ringer det en klocka? Givetivs talar jag om Sövde Triathlon, vad trodde du? Samtidigt finns det stora likheter med våra kristna "ritualer"; gudstjänster. Detta var en av mina tankar under söndagens lopp. Jag stod på stranden och tanken slog mig, vi är alla här av samma anledning och det gör att vi har något gemensamt, något som gör att vi på sätt och vis hör samman. Under de närmsta 5 h och 41 min (nu fick du reda på min tid) fick jag uppleva denna gemenskap med de likasinnade, vi som hade något gemensamt och det var underbart. Jag tävlade för KSS (Karlskrona simsällskap; tävlar man för en simklubb tycker man ju att simningen borde vara en stark sida men när jag efter 45 minuter staplade ur vattnet så hade jag klarat av min akilleshäl)så kände jag givetvis en extra samhörighet med mina lagkamrater då vi hejade på varandra; för att tala i kristna termer så skulle jag kalla dem för min cellgrupp. Jag ska vara ärlig; jag kände mer samhörighet och gemenskap med mina medtävlande i söndags än vad jag brukar gör med mina medtävlande i församlingen på söndagarna...tyvärr.

Jag fortsatte mina tankar. När vi stod där på stranden någon minut innan tio låg en spänning i luften, alla stod med förväntningar och tro på att idag är nog dagen. Var finns den när man kommer till kyrkan på söndagarna? Vi kom dit nästan två timmar innan och började förberreda och när en timme återstod till start så var alla där och förberedde sig inför det som väntade. Man värmde upp, man la fram sina grejer, man gick igenom loppet och växlingarna mentalt o s v, allt med stora förväntningar och förhoppningar. Ser vi detta före en gudstjänst? Eller kommer man som vi nästan alltid gör; stressade, 10 minuter för sent och utan förväntningar på vad Gud ska göra idag? Dessutom kom alla till Sövde för att vi älskade att vara där, det är vår dröm och vår längtan att vara där. Vi kom dit med en glädje och kärlek till det vi skulle göra och i det bildades en väldig samhörighet, vi hörde samman. Är det så i församlingen? Är vi där för att vi älskar och är vi där med samma motiv?

Under loppet hamnade jag och alla andra då och då i svackor då det gick extra tungt. Slutade vi simma för att vi fick en kallsup? Slutade vi cykla när vinden och lutningen var mot oss när vi cyklat i nästan 3 h och 2 min? Slutade vi springa när vi fick blåsor på fötterna och ont i knäna? NEJ! Slutar vi be när vi blir lite trötta? Slutar vi lyssna på predikan när pastorn inte var så rolig längre? Struntar vi i att be för varandra för att man inte känner för det idag? Jag ställer frågorna, men vet inte svaret som gäller just för dig. Jag vet hur det är för mig och där svaret allt för ofta JA!

Slutligen vill jag också dela en tanke kring omtanke om de svaga. Under loppets gång fick man höra hejarop, dels från publik men också från medtävlande. Det var så fint och jag fick också dela ut hejarop till den som hade ett varv kvar när jag sprang i mål efter 1 h och 47 min löpning. I de jobbiga stunderna kanske jag bara höjde min blick för en sekund för att möta min medtävlandes blick och man såg att han eller hon bar på samma börda så lättades min lite grann. Vi bar varandra för att vi delade vår svaghet i precis det ögonblicket. Och om jag kände mig stark för tillfället så pressade jag fram ett "kom igen" eller "bra jobbat". Det kändes rätt och viktigt och det var en stor glädje i att få och ge uppmuntran och hejarop till varandra. Jag önskar att det skulle finnas mer av det i min församling. Att man vågar dela sin svaghet, för det finns andra som delar dina bördor. Och det finns också de som orkar uppmuntra och ge dig stöd just då. På nästa varv kanske det är du som hejar på dem, vem vet?

Att flera hundra människor kommer samman, med EN gemensam stor passion, förväntan och kärlek, det är något underbart. Förhoppningsvis får vi se mer av det även i andra sammanhang! Dessa fina detaljer gjorde att söndagens 1/2 IM var en av de bästa upplevelserna i mitt liv hittills, samtidigt som det gav mycket för en tänkare som jag. Jag rekomenderar alla till att pröva. (Trummenäs 30/8 - Sprintdistans - Välkommen=)

Allt förmår jag genom HONOM som ger mig kraft! - Fil 4:13

Simning i skymning...

Kom precis tillbaka från en kvällstur i Trummen, alltså en simtur. Var ju tvungen att titta klart på fotbollen (4-0 till Sverige) och eftersnack (Vilket är det roligaste) innan jag kunde ge mig ut. Innan jag stack ut tittade jag på en film med de två på bilden ovan (som jag även länkar till på bloggen), TEAM HOYT. Räcker med att titta en gång på filmen så är man motiverad till det mesta sen =).

Jag har simmat några gånger i Trummen senaste veckan och det är nästa alltid någon som stannar och pratar lite om denna konstiga händelse att någon går i och simmar när det är så kallt. Får alltid ett trevlig samtal, ibland kort och ibland lite längre. Det som är så bra är att de frågar först vad jag håller på med och om jag tränar inför något särskilt o s v. Sen frågar jag vad de sysslar med, vad hunden heter eller hur fisket går beroende på vem jag pratar med. Så senaste veckan har jag nog hört fyra olika människor berätta lite ur sin vardag och det som intresserar dem, vilket är jätteroligt.

Ikväll var det två fiskare som satt på stranden där jag brukar gå i. Jag hälsade när jag parkerade cykeln och de undrade om jag verkligen skulle i och simma. Ja, sa jag och frågade var jag var minst ivägen för deras fiske. Sedan simmade jag en runda och när jag kom tillbaka så pratade vi en liten stund. Först om simning och mig och sen om fiske och dem. De var trevliga men lite försynta så jag fick vara lite framfusig för att få ur dem något men det var roligt. Blir samtidigt lite förvånad över mig själv som för 5 år sedan hade valt ett helt annat ställe att gå i på ifall det hade varit någon där. Nu tänker jag tvärt om: Va roligt! Det är roligt =).

Som en hund i koppel...

Var ute och cyklade igår kväll och körde på en cykelbana. Lite längre fram gick två tjejer, en av dem med en fin, till synes ganska ung, Golden. Jag såg att de både tjejerna uppmärksammade cyklisten som kom farande och de gick åt varsitt håll, var på jag skulle köra mitt emellan. Det som hände precis när jag skulle passera var att hunden sprang ut framför mig. Hon med hunden hade ingen som helst koll utan tittade bara på sin kompis och jag fick tvärbromsa för att undvika krock. Det gick bra, och efter att hon skällt lite på hunden gick de vidare och jag cyklade åt motsatt håll. Händelsen dröjde sig kvar i min tanke, och jag kom på att jag blev irriterad på tjejen som inte hade kontroll på sin hund, trots att den litade på att hon hade det, eftersom hon höll i kopplet. Tänkte att om hunden slitit sig lös eller rymt, då kunde jag kanske blivit lite arg på hunden, även om det också i grund och botten kanske hade varit tjejens fel. Mina tankar stannade (som vanligt) inte där, utan jag började funderar lite.

Om jag är hunden för en stund, och Gud är tjejen. Om jag låter mig kopplas och går på promenad med Gud, då litar jag på, precis som hunden litade på tjejen, att Gud har kontroll och att Han ser det jag kanske inte tänker på eller förstår. Han ser cyklisten som kommer farande och han ser till att hunden (jag) inte kommer till skada. Men om jag rymmer eller sliter mig loss från Gud och inte går tillsammans med min Husse, då har jag heller ingen som skyddar mig på mig väg, och jag vet heller inte att jag får hjälp av någon som vet vilken väg som leder vart och vad konsekvenserna av mina val blir, precis som hunden. Precis som människan ser och förstår och vet mer än hunden, så vet Gud mer än mig.

Om jag fortsätter mina liknelser mellan hunden och människan. Den 4:e juni (precis innan håret försvann) så var vi ute och gick med Totte. Någon slängde en smällare som smälde av precis bredvid oss. Totte som var lös (utan koppel) kutade iväg i chock och sprang hemmåt, men kunde självklart inte komma in eftersom han inte hade någon nyckel (Bland annat). Hade han istället haft koppel, så hade han istället mött en tröstande och trygg famn. Lika dant kan det vara med oss. Ibland kanske det smäller och vi blir rädda, men går vi i Guds koppel (låter som man är slav men det är inte så jag menar) så har vi alltid en trygg famn där vi kan få tröst. Annars kanske vi springer "hemmåt" men kommer inte för vi har ingen nyckel. Vännerna, familjen och pengarna kanske sviker, men det gör ju inte Gud. Precis som inte vi hade svikit Totte den där kvällen.

Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Psalm 23

Tävlingskläder...

...fick igår ett paket på posten från CA, USA. Jag visste ju vad det var och det var följande:


Tävlingskläder från Multisport Ministries, en kristen triathlonklubb i USA som både jag och Chrille har gått med i (förövrigt har jag dina kläder också Chrille). Grymt snygga om du frågar mig och häftigt att springa med bibelord på tröjan och med Lance Armstrongs organisation Livestrong på byxorna. Grymt coolt och linnet är väldigt litet så man ser typ magen men det vet ju alla triathleter att det är så det ska vara =).

B-uppsats

För närvarande håller jag på med min B-uppsats. Som grund har jag gjort fem intervjuer varav två med ganska roliga personer. Den första var Peter Kuno Johansson, uppväxt i Nättraby, född 1955, vilket gör att pappa och han "känner" varandra. För övrigt har han spelat med Öster i europacupen på Nou Camp, Barcelonas hemmaarena vilket är en dröm för många. Ända satt han ödmjukt och berättade och råkade bara nämna det i förbifarten, inget skryt. Han jämförde det med att spela i div 3 och gå in inför 50 personer. Det är precis samma sak sa han, glädjen i att vara ett lag och spela fotboll är densamma vart man än är.

Idag gjorde jag en intervju med Janne Bengtsson, f d förbundskapten för u-, j-, och seniorlandslag i friidrott. På samma sätt när jag frågade om hans bakgrunds så nämde han det inte ens. Det var inte relevant och det var inte vem han var. Återigen blev jag imponerad över hur någon som tränat Carolina Kluft och ett antal andra världsidrottare inte ens nämner det när man frågar om hans bakgrund. Jag vet ju vem jag har framför mig, men blir ändå inte det minsta nervös för jag har fel bild av vem han är. Han är inte friidrottstränare för världens bästa friidrottare. Han är familjerfar som jobbar med ungdomar som gör det roliste de vet och det roligaste han vet. Han är varken mer eller mindre än jag eller någon annan för den delen. Det har varit skönt att möta den ödmjukheten när man själv vet vem man har o göra med. Vem är jag att ta upp deras värdefulla tid? Svaret: Jag är en människa, precis som de.

on a run...

Jag skrev i förra inlägget att man ska inte skriva något om man inte har något att skriva. Samtidigt så följer jag några bloggar och tycker alltid det är roligt att läsa vad de skriver och vad som händer i deras liv. Jag tycker också det är tråkigt när de inte har skrivit något på länge. Kanske är det någon som tänker lika dant. Kanske är det någon som bryr sig om vad jag gör och tänker på, även om jag inte sprungit jorden runt eller bestigit Mount Everest eller upptäckt botemedlet för aids eller något av de andra projekten jag står i för tillfället (In your dreams Fredrik). Någon kanske bryr sig om vad som händer i mitt vardagliga liv, och om de inte bryr sig så behöver de inte läsa. Om jag inte har något att skriva får jag väl alltså se till att ha något att skriva. Igår var en relativt aktiv dag ur mitt perspektiv iallafall. Jag tänker därför berätta lite om den.

Den började med att klockan ringde 7.00. Snooza (hur stavas det? är alltid så trött på morgonen när man läser det på telefonen så har aldrig reflekterat över stavningen). Stiga upp, plugga en stund för att sedan bli hungrig och det ena ledde till det andra så jag åt frukost. Sen plugga fram till lunch. Äta och sen efter en stund ut och springa. Tog med lite vattten och russin för kände på mig att något dumt var på G. Så jag började springa, och slutade inte förrän två timmar senare. Var väldigt härligt. Sprang i fin lövskog i Bokhultet till en början sen kom jag nån annanstans, vet inte riktigt vart. Men det var det som var så härligt. Jag behöver inte vara rädd för att springa vilse eller ta en stoooor omväg. Jag behöver inte vara rädd att rundan ska bli för lång för jag vet att så länge jag håller mig inom Växjö kommun så kommer jag alltid ta mig hem. Det är skönt att ha den friheten och inte behöva känna till varje stig jag springer på. Jag springer här och nu för att det är härligt utan att tänka på vart mitt nästa steg tar vägen. Det är lite av det som är tjusningen i löpningen för mig, friheten att mina steg inte har en bestämd väg som någon annan bryr sig om. Jag är fri och mina fötter för mig dit de för mig. Det är härligt. Sen har jag börjat ha musik i öronen vilket också hjälper. Kör lovsångsmusik för tänker att HAN hjälper mig lite extra på vägen då =). Nej, men det är härligt med lite PA (="personlig andakt" för alla utan Agga som är väl familjär med det uttrycket då hon haft det de senaste 200 dagarna=). Är väl något bibelord som är så där också, "I run by your commands" eller något sånt, känns lite så. Men som sagt, det blev en ganska bra runda. Blev lite konfunderad när jag möttes av åsynen nedan. Började ju fundera på om jag befann mig i ett land där flod och ebb är väldigt påtaglig (=GBT).



Men sen insåg jag att min runda inte var fullt så lång, då jag såg denna skylten. Jag befann mig alltså inte Storbrittanien utan hade bara sprungit runt 40 mil.


Iallafall, kom hem och traskade runt lite på campus för var varmt och skönt. Ekonomerna spelade såpbandy så tittade lite på dem innan jag träffade på Beppan och pratade lite innan jag gick in och njöt av den upptinade (och stekta, ingen sushi här) laxen tillsammans med någon ihoprörd rotfruktssallad. Efterrätt såklart, björnbär med mjölk. Sen lite vila och TV-tittande (Giro de´Italia så fortfarande lite halvaktivt=), går ju inte så bra för svenskarna längre för övrigt, de skyller på värmen. Funkar alltid när man är nordbor). Sen bar det av till beachplanerna för att vara med och hjälpa till på en plojtunering med UBK (Ullriksbergskyrkan för alla sekulariserade (jag har inte gått bibelskola) och icke växjöbor). Det blev även deltagande i plojtuneringen tillsammans med Martin. Det ena ledde till det andra och fyra matcher senare så stod vi och gav segerintervju i microfonen. Efter de blev det natt-ute-bio. De slog upp projektor och duk och där satt vi och huttrade i våra filtar fram till halv 1, och kollade på "end of the spear". Det var en trevlig och ny upplevelse. Sedan cyklade jag hem och kom hem kvart i ett för en varm dusch och lite risgrynsgröt. Sen var det läggdags.

Idag ska Tott och jag åka hem och fira lillasysters 20-årsdag. Känner mig gammal när jag sätter lilla och 20 i samma mening. Snart är det min tur. Men å andra sidan, man blir ju bara en dag äldre den dagen också, precis som alla andra dagar.

Om man inte har något att skriva...

...ska man inte skriva alls...så sa en man på radion häromdagen. Han var pensionerad journalist och hade bland annat följt Palme-utredningen, skrivit om Estonia och tsunamin i Thailand. Idag bloggar han och skriver inte något om det inte finns något att skriva. Jag stämmer in, och därför har inte heller jag skrivit så mycket på sistonde. Livet flyter bara på som vanligt, med några små dataljer som undantag. Låt mig därför redogöra lite kort för nyheterna i det vardagliga livet i Sverige mest expansiva stad.

Våren har börjat och just nu känns det som att sommaren står för knuten. Det har resulterat i att racern har gjorts i ordning och invigts för året. Förhoppningsvis ska det blir några sköna dagar längs vägarna kring Växjö. I skolan laddar jag för B-uppsats med en metodkurs och endel tråkiga uppgifter.

Charlotte kommer på besök igen imorgon, och stannar förmodligen ungefär en vecka. Det blir roligt och efter endel plugg ska vi se vad vi kan hitta på för roliga äventyr. Därför tänker jag mig att jag ska försöka få lite gjort ikväll så jag inte är så upptagen med det i helgen.

Vad ska jag skriva om? Jag funderar inte på så mycket, det händer inte så mycket speciella saker...så...därför skriver jag inte mer...

Kvinnorna är arga för att de bara har 85 % av männens lön...men de har ju sin egen också!

Längesen...

Längesen jag skrev här nu. Dagarna har varit fullaspäckade, av både det ena och det andra. Tiden där emellan har jag spenderat tillsammans med Charlotte, som kom på besök förra måndagen, en mycket trevlig överaskning. Blandat med plugg och övning inför påskdrama har vi hunnit med lite olika saker och haft några mycket bra dagar tillsammans. Sorligt att man ska behöva åka ifrån varandra hela tiden.

Hippie och Totte har flyttat till Växjö och i takt med att värmen börjar infinna sig har de fått mer och mer energi och kräver allt mer uppmärksamhet och sällskap. Men det är samtidigt roligt att se dem glada och spralliga då de ofta spenderar mycket tid tillsammans med John Blund i vanliga fall.

Nu är det dags för ett skådespel i taktens tecken. På återseende!

Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.
Sally Santesson

Åter i Växjö

Efter drygt en vecka i Jämtland är jag åter kommen till Växjö. Senaste veckan har varit underbar och mycket innehållsrik. Jag har testat på lite nya saker t ex telemark, turskidor (klättrade upp på en topp på ca 950 meter), långfärdsskridskor och grottkrypning i Ristafallet. Men det roligaste var ändå att träffa Charlotte, efter hennes två månader i Tanzania. Det spelar ingen roll hur längesen det var sen vi träffades sista gången, när vi träffas är det alltid underbart roligt och innehållsrikt. Det var också roligt att pröva på folkhögskolelivet lite grann och min syn på detta fenomen, samt kallare bredgrader, har blivit mycket mer positiv tack vare denna resan.

Väl hemma känns allt lite tomt. Från att ha människor runt sig hela tiden till en väldig tomhet med lite feber så frågar man sig vad man gör här egentligen. Men imorgon börjar skolan och det blir roligt att återse klassen efter två veckor utan varandra. Man är så van vid att träffas ofta vilket gör att man saknar det lite när man inte ses.

Sverige, Jämtland, Åre, Undersåker, Hålland, Charlotte

Anlände till Åre station torsdag morgon med tåget som var 30 minuter försenat. Det gjorde inget då han som skulle hämta mig var väldigt trögstartad och Charlie och han kom lite senare, så jag hade tid för att handla lite gott. Efter 3 dygn i Jämtland är jag beredd på att ge efter för min stolthet om att aldrig bo i dessa kalla breddgrader. I torsdags blev jag genast elev på en friluftslivskurs och dagens utflykt gick till Ristafallet, där bl a Ronja rövardotter till viss del spelades in. Efter att ha gått bland de frusna vattenfallsistapparna och krupit i grottor under jorden började min skeptism så sakteliga ifrågasättas. Hem bar det och på kvällen var det andakt och sen blev jag bjuden på semla vilket smakade mumma.

Dagen efter var det åter igen dags för friluftsliv och det bar av till Vålådalen för att skidtur uppför berget och vi klättrade upp till ca 950 meters höjd. Det var verkligen i rolig upplevelse vilket jag hoppas få göra om. Kvällen bjöd på lite volleyboll i gympasalen och sedan ett paket nudlar innan läggdags. Åter igen en händlerik och spännande dag.

Igår (Lördag) packade Charlotte och jag ryggsäcken och gav oss av till Järpen till fots. Det tog 1h 45m att gå och väl framme strosade vi runt en stund innan vi slog läger på ett café med mycket mysig och lokal stämning. Där satt vi tills de körde ut oss för stängning att efter lite efterrätt i form av naturgodis så insåg vi att vi behövde skynda oss hem. Vi prövade lyckan och efter en stund stannade en engelsman (tror vi) och plockade upp två liftare längs vägen. Han var här för att köra isracing på nån sjö utanför Åre och hade själv liftat så han visste att det kunde vara lite hopplöst ibland. Väl hemma fanns det lite tid för volleyboll vilket utnyttjades till fullo och efter en dusch bar det av för att sitta barnvakt på ett bröllop. Vi hade blivit tillfrågade dagen innan och tyckte det skulle bli roligt. Tilläggas bör att det var ett tysk-svenskt bröllop vilket gjorde att några bra var tyska vilket gjorde kommunikationen till en problem men oftast fick det på något sätt och förstå. Vi har inte fått än men ska få lite lön för arbetet. Man åker på semester och får ändå jobba. Men det var roligt, och kul att ha testat på.

Idag har det varit volleyboll och åter volleyboll. Vi hade inga speciella planer och med en paus för lite mat och kladdkaka så har vi spenderat mesta delen av dagen i idrottshallen. Ikväll ska vi dock förmodligen spela lite spel med några andra. Planerna för kommande vecka är inte klara än, utan det får komma efter hand. På fredag bär det av hemmåt med massor av roliga minnen i bagaget.

När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra.

Nalle Puh

En helt ny värld...

...så lyder den kända melodin från Aladin. Så löd också min tanke när jag vaknade och gick ut på promenad idag. Från att igår varit ute och gått i en vårvärld av varma vindar och prolande bäckar och kvittrande fåglar, till idag. En värld som tagit steget tillbaka några veckor, ett snötäckt snölandskap som förvandlats under natten. Överallt låg snö och vindarna var hårda och kalla. Det var mycket mycket fint men samtidigt försvann det lilla hopp som byggts upp under den senaste veckan, att våren är på väg. Nu ska det vara kallt och ruggigt en vecka till enligt SMHI. Men jag drar till Åre imorgon, och där är det ännu kallare, men snön ligger iallafall kvar längre än ett dygn. Utifrån vädersynpunkt valde jag alltså en vinstlott när jag valde vilken dag jag skulle åka.

Annars går jag med endel träningsverk vilket är väldigt behagligt och skönt. Jag spelade innebandy i söndags vilket jag inte gjort på väääääldigt länge. Med en något för kort klubba blev väl inte hållningen den mest optimala vilket gör att även ryggen gör sig påmind. Men det är en väldigt härlig känsla eftersom den vittnar om något positivt (och negativt samtidigt, jag är inte så bra tränad =).

För en generation sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion.

Fick mig ett härligt morgonskratt...

Varning! Känsliga läsare, läs inte detta inlägg!!!

Dagen började med en tidig ringning på klockan, kvart i sju, vilket iallafall är tidigt utifrån min referensram. Martin och jag planerade att åka med Beppan ut på en ridtur. Hon skulle rida, vi skulle springa. Så efter en mil i bilen hoppade vi ur, Beppan hämtade hästen och sen bar det av. Först väldigt långsamt och Martin och jag tittade på varandra och undra om vi skulle hålla detta låga tempo hela vägen. Turen var beräknad att ta en timme. Snart fick vi svaret då hästen (som jag en kan komma ihåg namnet på men det var en islandshäst) galopperade (stavas säkert med två l och ett p eller nått men jag är allergisk så jag behöver inte bry mig) iväg i en väldigt fart som var omöjlig att hänga med på. Efter en liten stunds lunkande (från vår sida) kom hon tillbaka och mötte oss. Detta upprepades ännu en gång lite senare. Annars hängde vi med bra hela tiden, även när de travade eller vad det nu hette. De snötäckta skogsvägarna var mysiga att färdas på och det var en mycket fridfull morgon.




Turen blev lite längre än ursprungsplanen men det var det ingen som hade något emot. I slutet av turen fick även Martin pröva på att rida lite, först med Beppan ihållande en väldigt lugn häst, men sedan även utan någon ledsagare. Efter en stund på hästryggen blev det tyvärr en nysattack och Beppan förbjöd Martin att fortsätta den lilla biten fram till stallet. Martin var ändå väldigt nöjd med sina bedrifter och blev snabbt bättre när vi kom därifrån. Jaså ni tror inte mig? Nedan följer bildbevis och även en del stötande bilder som är tagna för någon dagsen. Fotograf: Totte =).

Politiker är som krokodiler, stora käftar och inga öron. Bert Karlsson

Änder på utflykt och löptur i broderlig anda...

I måndags när jag jobbade gick jag två gånger stanna för att fotgängare gick över vägen, trots att det inte var övergångsställa. Men där gick dem, många till antalet, i led, lungt och metodiskt över vägen. Men när jag kom så stannade de som ännu inte hunnit börja gå och väntade snällt tills jag kört förbi och fortsatte sedan i ett enda långt fint led. Den andra gången lyckades jag få upp kameran och ta kort på vad jag tyckte var väldigt vackert. Det var nämligen inga människor, utan runt 100 änder som var ute på promenad och på väg tillbaka mot sjön. Där gick de på ett låååångt led, väldigt organiserat och fint. Tyvärr lyckades jag också i min klumpighet radera korten jag tog så tyvärr...

I tisdags följde sedan Martin med på en löprunda (vilket är en företeelse som är ungefär lika vanlig som 29 februari). Det var roligt att få lite sällskap, då det ofta blir ensamt när man springer mycket själv. Hade även bilder på detta men också de har jag lyckats ta bort. Till helgen blir det Karlskrona.

Ett citat som jag tror Martin gärna lever efter: Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken.


Joan Rivers

Karlskrona på besök...

Idag var By Mercy (Pingstkyrkan Karlskronas gospel-kör) på besök i Ullriksbergskyrkan, vilket ledde till många trevliga möten med vännerna "from back home". De sjöng på förmiddags mötet, och efteråt fikade vi tillsammans, för att sedan äta lunch (och det räckte till mig också) (fika först? fel ordning? funkade okej faktiskt=) Iallafall, sen hade Martin åkt och det var inga andra kvar så jag fick åka med en bit på vägen i Karlskrona-gängets buss. De släppte av mig längs väg 27. Därifrån tog jag en genväg genom skogen och sen tackade jag Gud för att isen låg på Trummen så att jag slapp gå runt.

Väl hemma kollade jag ikapp på Vasaloppet och femmilen i Tjeckien. Med förhoppnings på att en smula inspiration skulle infinna sig begav jag mig med skidorna neråt sjön men efter ett varv (i konstant motvind) kände jag mig så orkeslös (man har sånna dagar ibland) så jag gick hem och följde med M & R på bön i kyrkan. På så sätt fyllde jag på mina krafter, om än i första hand på en annan dimension.

Nu sitter jag och försöker få igång sändningarna från golftävlingen i Arizona utan framgång. Idag är finaldagen så hade varit roligt att få sig en titt. Får väl passa på att sumera upp skid-VM nu också, för er som inte följt med. Dagens femmil var det avslutande loppet, och för svensk del blev det tre medaljer. Den första tagen av Anders Södergren, en härligt ödmjuk kille som ledde hela loppet men blev omåkt på slutet. Lite glad och ödmjuk för det gratulerade han norrmannen som kom i en hisklig fart på slutet. Gillar honom, Anders alltså. Inom skidsporten får han nog gälla som min idol tills vidare. Det blev alltså ett silver där. Sedan blev det även silver två dagar senare då damernas sprint-staffet resulterade i ett svensk silver. Ytterligare två dagar senare lyckade Charlotte Kalla genom ett grymt lopp och klart snabbaste tid reparera skadan som föregående åkare vållat, och lyckades knipa bronset, endast en skidspets från silvret. Målet före VM var att ta fem medaljer, men med den magsjuka som har härjat får man nog ändå ge godkännt, även om det hade varit roligt om en av medaljerna varit av valören guld.

Vid internationella skidtävlingar i Norge kom bäste norrman först på femte plats. En Oslotidning hade då denna rubrik: "Det behövdes fyra utlänningar för att slå en norrman."

Lördag...

En gång/år infaller dess fenomen samtidigt i Växjö:

* 28 februari
* Solsken i Växjö
* Nyfallen snö

Den dagen är idag.

* Skidor
* Stavar
* Solglasögon
* Isdubbar

Check!

Sen var det bara att ge sig ut och åka på Trummen, denna vackra skapelse intill slottet, universitetet och ett industriområde...hmmm...trots detta var det väldigt vackert med den mer eller mindre orörda snön där jag kom glidande på isen, strålande solsken i nacken/solglasögonen (beroende på riktning) och med en liten sval fläkt som på vägen ut gjorde det tungt men på vägen in gav fint glid. Två varv på sjön blir det, och för första gången på ganska länge längtar jag egentligen inte till våren och sommaren utan behåller gärna vintern lite till, iallafall under liknande förutsättningar.

Nu följer jag istället Charlotte Kallas jakt på medaljer över 3 mil. Imorgon vankas det Vasalopp över 9 mil. Förhoppningsvis kan Sverige återta tronen, som Norge suttit på sedan förra året. Hur långt jag åkte? Ca 7 % av den sträcka som de åker imorgon.

Kollade på golf även igår, då vårt sista svenskhopp Peter Hansson fick en anledning att beställa biljett hem. Vår älskade kommentator Zacke beskrev det enligt följande; Hanson kände sig nog som om han blev överkörd av en buss.

Skidskytte, Skidor, Hockey, Golf, Marknadsföring och åter igen lite Snö...

De senaste veckorna har det blivit en hel del TV-tittande eftersom det pågår en del stora tävlingar i en rad olika sporter. För två veckor sedan var det skidskytte från Sydkorea. Sverige kammade hem 3 medaljer av tre olika valörer. Alla hade de en gemensam faktor; Helena Jonsson! Två av medaljerna fixade hon på egen hand, men silverloppet delade av 4 åkare då det var en mixstafett, bl a Helenas pojkvän. Även hennes bror finns med i den svenska truppen men tillhör inte de främsta (än), och åkte därför inte den tävlingen. Man behöver nog inte fråga sig vad det pratas om på deras familjemiddagar. Titeln VM:s drottning fick hon däremot inte bära med sig hem tillsammans med medaljerna. Den tog Kati Wilhelm, Tyskland, efter att ha tagit två guld och ytterligare några medaljer. De svenska herrarna låg sjuka mest hela VM och istället var det inte helt oväntat norrmannen Björndahlen som blev kung av VM, med ett imponerande facit på 4 guld, varav tre under de första tre tävlingarna. Vill avsluta detta ämne med ett citat som en unge hade uttryckt när hans mamma tittade på tävlingarna; "vilken tur att det har snöat precis där dom ska åka" (banan bestod av konstsnö eftersom det var en bristvara med naturlig snö).

Helena Jonsson

Det alpina VM pågick samtidigt men tänker inte nämna hur det gick där eftersom det var ganska pinsamt för svensk del på många håll. Precis efter skidskytte-VM satte VM i längdskidor igång, också med endel svenska medaljhopp. Anders Södergren lyckades knipa en silvermedalj innan han blev magsjuk och är förmodligen borta resten av VM. De svenska damerna lyckades också ta en silvermedalj i sprint-stafetten och ett brons i den vanliga. Det är facit än så länge. Samtidigt försöker jag här på hemmaplan träna lite skidor, då Vasaloppet kallar i fjärran. Jag lyckades hinna med att åka en gång, sen regnade snön bort. Ikväll kom dock lite snöväder och jag skyndade givetvis ut med skidorna så fort det hade lagt sig lite. Men sen slutade det och det blev inte tillräckligt lager för att det skulle gå att glida nå vidare. 10 minuter, sen gav jag mig. Hoppas det kommer lite till under natten, för imorgon har jag hela dagen på mig =).

Ikväll är jag hemma tillsammans med min kompis Totte som sällskap, men det är inte fy skam det. Skulle haft Hipp också =)!

Har också hunnit med att möblera om och städa (med Martins och Totts hjälp), så nu ser det inte ut som det alltid har gjort.

Igår var jag och kollade på hockey, då en av mina klasskompisar spelade. Det var mycket roligt, trots att de förlorade, och därmed är säsongen slut för deras del. Men det kommer ju fler chanser att kvara uppåt i seriesystemen. En stund innan matchen fick jag sms från en annan klasskompis som undrade om jag ville följa med och det tackar man ju inte nej till, så vi hade en rolig kväll. I skolan är det marknadsföring som gäller för fulla PUCKAR =). Men det är roligt och lärorikt och det känns som kunskaper som man kommer att ha användning av vart än man hamnar i framtiden. Nu ska vi se vad jag mer hade med i rubriken. Golf var det. Jo, fick ett tips från en klasskamrat på en sida där man kan kolla på massa internationell sport gratis via internet. Oftast får man betala för liknande tjänster. Så nu sitter jag om kvällar och följer golftävlingar från USA, vilket verkligen är roligt men också tröttsamt då de brukar vara ganska sent (svensk tid). Såg bl a i onsdags när Tiger gjorde comeback på en imponerande sätt efter 8 månaders frånvaro. Såg också igår när han på ett mindre imponerande sätt åkte ur tävlingen i andra omgången. Han verkade dock nöjd med att vara återställd, och motståndaren var ju väldigt glad att lyckas slå världsettan, så resultatet genererade nog mer glädje med detta utfallet. Dock hejade jag på Tiger, eftersom jag tycker han är väldigt bra på fler områden än idrotten. Två av tre svenskar åkte i första omgången men Peter Hanson (som för övrigt slog ut Robert Karlsson=) är fortfarande kvar och ställs ikväll mot hårt motstånd i form av matchspecialisten (enligt min mening) Paul Casey. God Natt!

Dagens citat:Ni kommer aldrig att lyckas - fyrmanna-band är ute. Åk hem till Liverpool...
Chef på skivbolaget Decca till medlemmarna i Beatles, 1962

Världens överlägset bästa golfare fick nyligen sitt andra barn tillsammans med svenska Elin. Tiger Woods första barn, flickan Sam Alexis, är ca 1,5 år gammal. Hans andra blev en pojke och döptes lite lustigt nog till Charlie Axel Woods. Charlie, med tanke på ett visst smeknamn. Axel, med tanke på mitt senast födda kusinbarn. Woods, för att jag bor i skogen =). Jag tyckte det var lite roligt att de valt just de namnen iallafall.

Annars blir det mycket pluggande denna veckan och förmodligen också den närmsta tiden, vilket är till 25 % jobbigt och 75 % roligt. Man lär sig mycket, känner mening i tillvaron och har faktiskt ganska roligt när man sitter och tränger djupare in i de olika delarna av idrottsvärlden.

En sann gentleman är någon som vet hur man spelar säckpipa, men låter bli.

I Sydafrika har man elva huvudspråk. Därför kan man emellanåt stöta på mycket långa vägskyltar. Alla måste ju kunna förstå dem. Vissa skyltar behöver dock ingen förklaringstext som exempelvis denna. Lycka till Agga!

Vinter är åter kommen...

Idag har det snöat hela dagen, och hundarna och jag har varit ute på långpromenad i yrvädret. Dock tog vi vägen genom skogen, vilken gav oss lite skydd. Annars blir det mest plugga plugga plugga eller iallafall försök till det, även om min motivation inte är på topp. Det känns ändå som att jag har koll på läget och hänger med ganska bra. Idag har jag också varit på informationsmöte om utbytesstudier i Australien vilket ledde till ett uppsving i humöret, eftersom det känns mer och mer verkligt att jag ska dit. Det kommer bli så grymt häftigt och antagligen väldigt jobbigt att återvända till Sverige igen efteråt. Det kommer nog kännas lite tomt och livet kanske känns lite innehållslöst och slätt. Förhoppningsvis kan jag hitta någon plats där min tillvaro kan förgyllas.

En helg i Uppsala...

...med omnejd. I Fredags blev jag hämtad av Jan-Erik, Siv-Marie och mamma. Sedan bar det av till Viebäck där Agga hade rymt från bibelskolan en helg och ville följa med. För natten stannade vi sedan i Nyköping på hotell Ibis där vi sov (mer eller mindre) 2 nätter. På lördagen blev det tidig uppstigning och sedan bar det av till Uppsala för besök hos Ingrid, Tobias, Axel, Platon, Ceasar och den andra katten som jag inte kommer ihåg namnet på. Axel Hugo Bergman, en fin liten guldklimp som döptes och förste kameraman var jag, eftesom familjen Fagberg bad mig filma seremonin. Efteråt blev det fika med släkt och vänner. 7 olika sorters kakor och tre tårtor. Jag åt väldigt många kakor och en hel del tårta. Oj va gott det var. Drack lite kaffe också. Illa, jag vet.

Sen bar det av till hotellet, dit vi kom lagom till Melodifestivalens början, och där spenderade vi kvällen, framför TV:n. Åter igen får man ju skämmas över att vara svensk. På söndagen bar det hemmåt och lagom hemma för att kunna vara med och simma med Chrille och KSS. Tyckte det var så roligt förra gången så glad att jag kunde vara med igen och igår blev det 300 meter längre än förra gången. Sakta men säkert så ska jag nog kunna klara av 3800 meter till sommaren =).

Upp till sala...

Över helgen bär det av till Uppsala och Axels (kusinbarn för alla (antagligen ingen) som inte visste det) dop. Tillsammans med mor, moster m man och agga bär det av imorgon på en roadtrip uppåt landet. Bo på hotell vilket jag ofta saknar, då det var mer regel än undantag för två årsedan.

Annars har jag egentligen inget roligt att berätta eller reflektera över här på bloggen nu för tiden tycker jag. Jag pluggar, jobbar, springer och allt annat som vanligt, och det tycker ju ingen annan är roligt att läsa om så ursäkta om det blir några väldigt tråkiga inlägg närmaste tiden.

If you can believe, You can achieve! (Walt Disney)

En helg hemma...

I lördags bjöds det på tårta i Svensgöl. En princesstårta med texten "Fredrik Kaplan", och ganska exakt en vecka efter själva examen firades mina nya titel som Idrottskaplan. Är jag idrottskaplan? Eller har jag en utbildning i idrottskaplanskap? Mamma, pappa och jag diskuterade det i helgen. För det första om man är, i detta fallet idrottskaplan, även om man inte jobbar som det. Är Martin lärare efter sin utbildning, även innan han har fått jobb som det? Sen kom vi också in på om det är något man är, eller kanske snarare något man har. Iallafall, tårta blev det och det smakade mumma. Glädjeämne var också att det blev lite över vilket gjorde att vi hade efterrätt även nästa dag.

Igår, söndag, var jag på pannkaksmöte och sen på kvällen var det dags för kvartalets simpass. Det blir ungefär så ofta som jag simma vilket är lite skamligt och oroväckande med tanke på förväntningarna på sommaren. Jag ska försöka hålla en högre frekvens på besöken i simhallen i fortsättningen. På kvällen bar det av till Växjö där jag nu sitter och skjuter upp skolarbetet så gott jag kan och än så länge är resultatet framgångsrikt. Ikväll drar Sweden Sports Academy igång igen vilket innebär att jag ska vara ledare för 23 ungar varje vecka.

Mark Twain:

Antag att du är en idiot,

och antag att du är med i regeringen.

Nej, nu upprepade jag mig.

12 lärjungar...

...som i Lördags blev de 12 första utbildade idrottskaplanerna i världen. Jag var en av dem, nr tre att få mitt diplom. Det känns lite coolt, men jag vet inte riktigt hur mina nya kunskaper ska användas och när men jag tror absolut de kommer att användas flitigt av "the man up there". Eftersom jag inte riktigt vet hur mina närmaste år kommer att se ut, vart jag kommer hamna o s v så känner jag att det inte är någon idé att börja något arbete nu, eftersom det bygger på långsiktigt arbete och förtroende.

I söndags var jag på min första hocleymatch, tillsammans med min buddy från Österrike, Thomas. Det var han som önskade att gå och se en hockeymatch under sin tid i Sverige och det fick också mig att ta mig i kragen för min första match live. Växjö Lakers vs Västerås. 2 - 5. En besvikelse, men samtidigt rättvist, då Lakers uppträdde väldigt nervöst och fann inte alls sina positioner, speciellt i första och sista perioden.

Igår skickade jag iväg Charlotte till Tanzania och nu går livet på som vanligt i kalla, blöta och mörka Växjö. Till skolan vid 10 för att vid kl 19 infinna mig på årets första hemgrupp. För intresserade själar så lutar det åt hemkomst i helgen.

På seende!

Slaska & engelska

Den senaste tiden har vi i Växjö haft väldigt tråkigt väder. Det har varit kallt och mulet, men ingen snö. Igår kom den och det snöade under natten men nu är det åter slask, vilket gör att det blir is nu när det fryser till igen. Det gör det knepigt att vara ute och springa. Något som gör det ännu mer knepigt att vara ute och springa är dessa magsmärtor som jag har börjat få när jag är ute och springer. Jag har haft dem de senaste två veckorna, alltså så sen jag kom till Växjö igen. Idag klarade jag mig hyfsat och kunde göra ett av de bästa passen på länge. Dock fick jag väldigt ont efteråt, men det är bättre än att jag får det under tiden iallafall. Det ska nog lösa sig.

Sen har jag fått börja använda min engelska senaste veckorna, då jag har blivit fadder åt Thomas Holzmann från Österrike. Han är utbytesstudent här på VXU och kom i Onsdags. Jag har träffat honom en gång och ringde ikväll och undrade om han ville komma över men han hade visst fått jättemycket att göra i skolan redan så vi kanske skulle träffas i helgen istället. Tänkte jag skulle ta med honom på en hockeymatch med Lakers, kanske nu på Söndag =). Det är iallafall roligt, och han är väldigt trevlig. Jag var lite nervös innan jag skulle träffa honom första gången men insåg jag något. Han är ju också en sån här människa, så jättefarlig kan han ju inte vara iallafall =).

Ursäkta röran

Svaret på förra veckans fråga var att det är sant, man måste ha jägarlicens för att döda en mus i Cleveland, Ohio. Konstigt, men sant alltså.

Jag får ursäkta att jag inte skriver, vet inte vad det har tagit åt mig. Jag ska försöka skärpa mig, men har ingen motivation. Jag blev ombedd att lägga till lite text till bilderna på 2008 års sammanfattning. Det ska bli. Jag hade inte riktigt tid eller lust att göra det när jag la ut dem men jag ska korrigera det.

På återseende!

Summering av 2008

Här kommer en summering i bilder av året 2008. Vissa saker saknas, t ex mitt första triathlon, marathon, kaplanutbildning, flytt mm.

Vi börjar med Florida / Bahamas i Mars, då jag hälsade på studenten och tennisproffset Charlotte på Webber International University.



Shamu, i hans egen show Believe på Sea World. Vi var där två dagar, och såg förmodligen Shamu´s show 3 gånger/dag. Mäktigt, men blir liksom helt stum av beundran och förundran.




Från Bahamas baby. Här är vi på mopedutflykt runt hela Nassau och stannade till vid en fin strand med grottor ovanför. Om ni undrar varför jag har jacka när det är 30 grader varmt så är förklaringen en otäck solbränna dagen innan som jag inte ville bättre på ytterligare.



Mr. Eldrick "Tiger" Woods. Detta var sannerligen en upplevelse, att få se "the king of golf" som man sett på TV/tidningar o s v, så många gånger. Extra roligt blev det ju när han missade fairway på 6:an och bollen damp ner 1 meter från där vi stod. Vi fick snällt flytta oss några meter men kunde ändå få en plats bland de främsta. Bilden är ett välsignelse då vi bara någon minut innan blivit ertappade med att ha kamera på området, vilket man inte fick. Han tyckte dock om vår svenska, och tyckte vi lät trevliga så han lät oss ha kvar den. Dock med en varning om att hade någon annan sett er, så hade ni inte fått ha kvar den. Tack för det!



Efter golftävlingen. En väldigt fin bild som symboliserar hela dagen, och resan --- Magisk ---.



Till sammaren bar det av till Gotland med Charlotte. Vi cyklade kring ön och här är Störa Karlsön med dess fyr och fina klippor, som även är hem åt flera tusen fåglar.

Detta är taget på Förå, då vi kämpade oss runt denna ö.

Här har vi ju en liten höjdpunkt. Något som jag har hört om och sett på bilder sen jag var liten, men aldrig tidigare sett i verkligenheten. Det var verkligen något särskillt.

En gammal fiskeby, som ej längre är bebodd. Mycket fint och en speciell idyllisk känsla.

Sen jobbade jag i fyra veckor, dett från Hotell Marina Plaza i Helsingborg. Utsikt enda till Danmark faktiskt =).

Chrille, Sara, Martin, Agga och jag drog till Oskarshamn för en kväll och gick på min första hårdrockskonsert. Även om Chrille var den som headbangade mest drogs också vi andra med i stämningen.

Kan inte komma på vad dom hette. Blind Side var det tror jag. Dom var ganska bra, och upplevelsen var en rolig en. Så någon mer konsert av liknande slag blir det nog innan jag lämnar in flaggan.

Till Hanö med familjen Flood. En rolig dag men mycket FIKA =).

Endel träning har det blivit under året och ibland har kameran funnits med. Detta foto är på sjön Trummen som ligger precis bredvid universitetet.

Fina hästar, också ute på en löprunda. Jag satsade här på att ta hem Thomas-effekt-bonusen i KSS tävling Moroten som jag är med i. Därför pressade jag mig lite extra just denna dag men det räckte in ändå. Dock har jag tagit en efter det så känns okej ändå.

Hässlegården - Hem. Känns inte som en allt för svår uppgift. Denna dagen gick allt åt skogen, bokstavligt talat. Efter 500 meter trampar jag ner mig första gången. Dyngsur och utan att se mina egna skor fortsätter jag. Springer vilse i skogen, skulle ju ta en genväg. Trampar ner ena foten upp till knäet. Till slut hittar jag tillbaka och efter sammanlagt ca 15 km med dyngsura skor och strumpor kommer jag hem ganska lättad faktiskt. Mycket jobbigt. Mycket roligt =).

Vad ska detta betyda? En macka? Symboliserar att jag har försökt tänka mer på vad jag äter och ska fortsätta med det även 2009. Denna mackan ser ganska nyttig ut så.

Svaret var...

...Kalle Anka. Anledning är att han ritas utan byxor vilket finländarna inte ville att barnen i landet skulle se. Andreas hade självklart (som vanligt) rätt men han var också den ende. Lycka till i fortsättningen och roligt att man fått en till läsare =).