To run by your commands...

Kom precis hem från en runda i skogen. Så härligt att bara sätta kurs rakt ut, in bland träden och kärren och bergen och allt annat som ligger oupptäckt där djupt inne. Bara springa, bara vara i nuet, ingenstans och överallt. Utan aning om vart nästa steg kommer vara, hur vägen ser ut men jag litar på mig själv. Jag litar på att jag klarar mig genom skogen och genom kärren och hem igen. Visst blir man blöt i skorna, visst sticker man sig på enbuskarna, visst får man grenar i ögonen, visst halkar man och ramlar men det är aldrig fråga om att inte fortsätta.

Jag skulle vilja lika dan i resten av livet. Precis som jag litar på min kapacitet som löpare så att jag inte behöver vet var jag är eller hur långt det blir eller om jag ens kommer hem innan det är mörkt, vill jag lite på Guds erfarenhet av livet. Jag skulle vilja lite blint på hans kommando, steg för steg utan att nödvändigtvis veta vart nästa steg hamnar. Det bästa sättet att springa är så, i total frihet. Det bästa sättet att leva är också så, totalt i Guds frihet. Det ska jag sträva efter mer.

Funderat ett tag på om jag ska fortsätta springa och träna och så där. Motivationen har inte varit på topp och har inte tränat så mycket. Men samtidigt inser jag att det ger mig så mycket mer än bara kondition och fysiskt välmående. Det är som meditation, det ger mig lugn, det ger mig förmågan att tänka och förbli rationell. Fram för allt så leder det i 100 % av fallen till tacksam till min fader i himlen, och en sådan andakt är allt annat än traditionell, precis som önskan för mitt liv.

SDG

Har du tio minuter över så erbjuder jag dig här något väldigt bra att fylla dem med. Se och begrunda...

Värt att försöka...

Afrikanskt uttryck: "Not everyone who chased the

zebra caught it, but he who caught it, chased it."

Om man inte försöker kommer man ju med all sannolikhet inte att lyckas.

Pre-wedding

I helgen har jag varit på besök "ändå till Mariannelund" (Ida Svensson, 1978). Jag hälsade på Charlie. Eftersom vi inte kan bjuda hela hennes klass (även om hon gärna skulle vilja) på bröllopet så bestämde vi oss för att ordna en liten bröllopsfest på skolan för hennas klass. Vi fixade mat (varma mackor & vanilla cake) och de fixade resten. Det var jätteroligt, så nu ser vi mer än någonsin fram emot den 8:e januari när våra brokiga vägar ska bli en istället för två.

På bröllopsfesten hölls det tal, sjöng sånger, dansades, lekar och mycket annat roligt. Bland annat låtsades en av Charlottes klasskompisar att han var min gamla barndomsvän och berättade många fina minnen från vår uppväxt som jag av någon anledning inte kommer ihåg =). Men sen jag träffade Charlotte så hade jag inte längre så mycket tid för honom tyckte han men om man ska va ärlig så har vi träffats betydligt mer under tiden som Charlotte och jag varit tillsammans än tidigare.

Kvällen avslutades med en andakt. Det var en underbar kväll och när vi gick därifrån så kändes det nästan som att vi var gifta. 52 dagar kvar, känns som en evighet.