För närvarande håller jag på med min B-uppsats. Som grund har jag gjort fem intervjuer varav två med ganska roliga personer. Den första var Peter Kuno Johansson, uppväxt i Nättraby, född 1955, vilket gör att pappa och han "känner" varandra. För övrigt har han spelat med Öster i europacupen på Nou Camp, Barcelonas hemmaarena vilket är en dröm för många. Ända satt han ödmjukt och berättade och råkade bara nämna det i förbifarten, inget skryt. Han jämförde det med att spela i div 3 och gå in inför 50 personer. Det är precis samma sak sa han, glädjen i att vara ett lag och spela fotboll är densamma vart man än är.
Idag gjorde jag en intervju med Janne Bengtsson, f d förbundskapten för u-, j-, och seniorlandslag i friidrott. På samma sätt när jag frågade om hans bakgrunds så nämde han det inte ens. Det var inte relevant och det var inte vem han var. Återigen blev jag imponerad över hur någon som tränat Carolina Kluft och ett antal andra världsidrottare inte ens nämner det när man frågar om hans bakgrund. Jag vet ju vem jag har framför mig, men blir ändå inte det minsta nervös för jag har fel bild av vem han är. Han är inte friidrottstränare för världens bästa friidrottare. Han är familjerfar som jobbar med ungdomar som gör det roliste de vet och det roligaste han vet. Han är varken mer eller mindre än jag eller någon annan för den delen. Det har varit skönt att möta den ödmjukheten när man själv vet vem man har o göra med. Vem är jag att ta upp deras värdefulla tid? Svaret: Jag är en människa, precis som de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar