Som en hund i koppel...

Var ute och cyklade igår kväll och körde på en cykelbana. Lite längre fram gick två tjejer, en av dem med en fin, till synes ganska ung, Golden. Jag såg att de både tjejerna uppmärksammade cyklisten som kom farande och de gick åt varsitt håll, var på jag skulle köra mitt emellan. Det som hände precis när jag skulle passera var att hunden sprang ut framför mig. Hon med hunden hade ingen som helst koll utan tittade bara på sin kompis och jag fick tvärbromsa för att undvika krock. Det gick bra, och efter att hon skällt lite på hunden gick de vidare och jag cyklade åt motsatt håll. Händelsen dröjde sig kvar i min tanke, och jag kom på att jag blev irriterad på tjejen som inte hade kontroll på sin hund, trots att den litade på att hon hade det, eftersom hon höll i kopplet. Tänkte att om hunden slitit sig lös eller rymt, då kunde jag kanske blivit lite arg på hunden, även om det också i grund och botten kanske hade varit tjejens fel. Mina tankar stannade (som vanligt) inte där, utan jag började funderar lite.

Om jag är hunden för en stund, och Gud är tjejen. Om jag låter mig kopplas och går på promenad med Gud, då litar jag på, precis som hunden litade på tjejen, att Gud har kontroll och att Han ser det jag kanske inte tänker på eller förstår. Han ser cyklisten som kommer farande och han ser till att hunden (jag) inte kommer till skada. Men om jag rymmer eller sliter mig loss från Gud och inte går tillsammans med min Husse, då har jag heller ingen som skyddar mig på mig väg, och jag vet heller inte att jag får hjälp av någon som vet vilken väg som leder vart och vad konsekvenserna av mina val blir, precis som hunden. Precis som människan ser och förstår och vet mer än hunden, så vet Gud mer än mig.

Om jag fortsätter mina liknelser mellan hunden och människan. Den 4:e juni (precis innan håret försvann) så var vi ute och gick med Totte. Någon slängde en smällare som smälde av precis bredvid oss. Totte som var lös (utan koppel) kutade iväg i chock och sprang hemmåt, men kunde självklart inte komma in eftersom han inte hade någon nyckel (Bland annat). Hade han istället haft koppel, så hade han istället mött en tröstande och trygg famn. Lika dant kan det vara med oss. Ibland kanske det smäller och vi blir rädda, men går vi i Guds koppel (låter som man är slav men det är inte så jag menar) så har vi alltid en trygg famn där vi kan få tröst. Annars kanske vi springer "hemmåt" men kommer inte för vi har ingen nyckel. Vännerna, familjen och pengarna kanske sviker, men det gör ju inte Gud. Precis som inte vi hade svikit Totte den där kvällen.

Herren är min herde, mig ska inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Psalm 23