Kom precis hem från en runda i skogen. Så härligt att bara sätta kurs rakt ut, in bland träden och kärren och bergen och allt annat som ligger oupptäckt där djupt inne. Bara springa, bara vara i nuet, ingenstans och överallt. Utan aning om vart nästa steg kommer vara, hur vägen ser ut men jag litar på mig själv. Jag litar på att jag klarar mig genom skogen och genom kärren och hem igen. Visst blir man blöt i skorna, visst sticker man sig på enbuskarna, visst får man grenar i ögonen, visst halkar man och ramlar men det är aldrig fråga om att inte fortsätta.
Jag skulle vilja lika dan i resten av livet. Precis som jag litar på min kapacitet som löpare så att jag inte behöver vet var jag är eller hur långt det blir eller om jag ens kommer hem innan det är mörkt, vill jag lite på Guds erfarenhet av livet. Jag skulle vilja lite blint på hans kommando, steg för steg utan att nödvändigtvis veta vart nästa steg hamnar. Det bästa sättet att springa är så, i total frihet. Det bästa sättet att leva är också så, totalt i Guds frihet. Det ska jag sträva efter mer.
Funderat ett tag på om jag ska fortsätta springa och träna och så där. Motivationen har inte varit på topp och har inte tränat så mycket. Men samtidigt inser jag att det ger mig så mycket mer än bara kondition och fysiskt välmående. Det är som meditation, det ger mig lugn, det ger mig förmågan att tänka och förbli rationell. Fram för allt så leder det i 100 % av fallen till tacksam till min fader i himlen, och en sådan andakt är allt annat än traditionell, precis som önskan för mitt liv.
SDG
1 kommentar:
Om motivationen inte är på topp just nu behöver du ju inte pressa fram bra resultat för att träna till tävlingar. men just att springa verkar ju som sagt vara väldigt speciellt för dig. Så varför inte bara göra det när du känner för det, som en skön och rolig grej liksom=) (tips från den ovältränade coachen)
Skicka en kommentar