Lördag 18.45 - Elitgruppen startar årets Ironman Hawaii. 15 minuter senare startar resten av de 1800 man/kvinnor stora startfältet. I en liten lokal som till vardags är Karlskrona Simsällskaps kansli, sitter en bunt människor och följer det 8 timmar och drygt 17 minuter långa dramat. Jag är en av dem. Tiden är den som det tog för Craig Alexander att förbättra förra årets placering med en plats, upp till toppen av prispallen. Efter att förra årets segrare fått problem med cykeln och fått bryta och tvåfaldige tyske segraren Norman Stadler stannat för att strechta ett antal gången under löpningen kunde Craig Alexander stoltsera över mållinjen med god marginal ner till näste man. Som invånare i Norden får vi glädjas med Danmark som länge hade en gubbe uppe i täten och som dominerade den 18 mil långa strapatsen på cykeln.
Med god mat och mycket vatten så lyckades vi hålla oss vakna. Vi gav dock upp efter den första mannens intåg i mål. Kampen mellan kvinnorna var ändå redan mer eller mindre avgjord. Wellington hade redan då över 10 minuters ledning, trots ett 10 minuters uppehåll på cykeln då en eker stack håll på däcket. Med en rekordtid på den avslutande maran var det inget snack om saken, förra årets vinnare tog ännu en titel.
Ser redan fram emot nästa års vaka, och då kanske man själv är lite mer insatt i det plågeri som förekommer på den där idylliska ön som en dag om året istället omvandlas till en plats för tortyr och plågeri.
2 kommentarer:
kul att du var med och kollade. Tortyr och plågeri kanske man kan kalla det, men att tävla på Hawaii måste vara den våtaste drömmen för många triathleter. Kollade på 1989 års lopp igen på Youtube, Mark Allen, Dave Scott och Hoyts i en schysst sammanfattning i 6 delar.
Jo, skulle väl inte vara helt fel att göra det. Men under tiden är det nog ganska jobbigt. Men som du skrev: Pain is temporary, pride is forever. Ses på lördag =)
Skicka en kommentar